Bön på ön Büyükada
Ida Olofsson har varit på en missionsresa till Turkiet och berättar om sina erfarenheter – om Guds beröring, förföljelsens verklighet för kristna i landet och tacksamhet.
Jag heter Ida, är 21 år och har varit på min första missionsresa! Tillsammans med delar av min klass från bibelskolan WeMission åkte vi till Turkiet i tio dagar. Jag hade aldrig varit på en missionsresa förut, men det var något jag länge velat göra – att få se hur Gud kan verka i ett annat land. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, men jag hoppades att vi skulle få se turkar möta Jesus, och det fick jag.
Jag hade förberett mig så gott jag kunde för att vara redo för en ny kultur och ett annat språk. På bibelskolan hade vi fått undervisning om Turkiets historia och kultur, om hur man bemöter muslimer, och vi hade lärt oss turkiska lovsånger. Jag hade till och med pluggat några turkiska fraser: ”Rab İsa sizi seviyor” – Herren Jesus älskar dig! Även om jag hade förberett mig på allt jag kunde, var jag ändå lite nervös och osäker på hur allt skulle bli. Jag lade fram det inför Gud, och han var med oss genom hela resan och gjorde stora saker – och vi fick vara med!
Det första jag slogs av när vi kom fram till Istanbul var hur liten flygplatsen kändes i förhållande till alla människor som passerade där. Bara i Istanbul bor omkring 16 miljoner människor, och i hela Turkiet över 86 miljoner. Det var överväldigande att se så mycket folk och rörelse på en gång.
Dagen därpå besökte vi en av de få församlingar som finns i landet, och pastorn berättade sitt vittnesbörd och hur det är att vara kristen där. Han sa att det är svårt att säga exakt hur många kristna det finns, men att det rör sig om cirka 200 000 – en mycket liten del av befolkningen. Han berättade hur hot är en del av hans familjs vardag och hur polisen ofta finns i närheten när det händer saker i kyrkan. Men tack vare Jesus behöver de inte leva i ständig rädsla, sa han. Det lyste verkligen i pastorns ögon när han talade om Jesus.
I mötet med honom och medlemmarna i den församlingen hände något i mig. I Sverige tar vi ofta församlingsgemenskapen och religionsfriheten för givna, medan man i Turkiet riskerar att bli förkastad av både familj och vänner när man tar emot Jesus. Det gjorde ont i hela mig att möta kristna syskon som lever i den verkligheten. Jag blev plötsligt mer medveten om hur livet ser ut för många kristna i Mellanöstern.
En av höjdpunkterna på resan – ett möte jag aldrig kommer att glömma – var en outreach på ön Büyükada, som ligger mellan den europeiska och asiatiska sidan av Istanbul. Varje år vallfärdar människor från hela staden till ön för att dra en sytråd från början av en stig upp till toppen av ett litet berg, där det finns ett gammalt kristet kloster. Där ber de och uttrycker sina önskningar.
I det annars så strikt muslimska landet är det sällan möjligt att öppet evangelisera på det sättet, men just under denna högtidsdag välkomnas kristna att vara där. Många utländska team kommer dit för att dela ut İncil (Nya testamentet) och be för människor – och det gjorde vi också.
Språket var inte alltid lätt, men de få fraser vi kunde räckte långt för att människor skulle stanna upp och vilja förstå. Jag fick vara med och be för många, oftast på engelska och ibland lite på turkiska.
Jag frågade en medelålders kvinna som gick förbi, med en enkel fras på turkiska, om jag fick be för henne, och hon satte sig i vår bönestol. Hon kunde ganska bra engelska och berättade att hon kämpade med livet på flera plan, bland annat att hon satt fast i ett alkoholmissbruk. På senare tid hade hon försökt vända sig till Jesus, eftersom hon var i desperat behov av en förändring i sitt liv.
Vi bad för henne och talade in sanningar över hennes liv. Efteråt var hon märkbart berörd, kramade om oss alla och uttryckte en stor tacksamhet.
Jesus är hoppet– för henne, för Turkiet och för hela vår värld, kanske mer än någonsin. Efter den här resan känner jag en ännu starkare längtan efter att få berätta de bästa nyheterna i världshistorien.
Ida fick stöd av Ljus i Östers stipendium för att åka på missionsresa. Är du ung och nyfiken på mission? Ljus i Öster vill ge fler unga möjligheten att uppleva missionsfältet på nära håll. Därför har vi en fond för missionsintresserade mellan 16 och 25 år. Genom fonden kan du få hjälp med en del av kostnaderna för en missionsresa eller vistelse i något av Ljus i Östers målområden: Turkiet, Kaukasien, Sibirien, Centralasien, Kina eller Mongoliet.