Minnen från en hemlig tjänst
Musikern Bengt Johansson medverkade med sång och musik på Ljus i Östers missionsdag i Malmö i april. Men hans koppling till organisationen går långt tillbaka – redan på 1970-talet var han med och smugglade biblar bakom järnridån.
Berätta om dina erfarenheter kopplat till Ljus i Öster?
– Det var 1976. Jag var nygift och vi hade en god vän som frågade om vi ville följa med till Polen. Han var engagerad i det som kallades för Farmen, en hemlig verksamhet inom Ljus i Öster. Vi förstod att det var något spännande och annorlunda, och vi ville göra någonting tillsammans och hjälpa de kristna i öst.
– Det blev ett par resor per år fram till 1978. Vi smugglade biblar och kristen litteratur från Ljus i Öster till öst.
– Den stora resan 1977 gick till Rumänien, med en släpvagn som kallades ”tanten”. Det var en uppfällbar husvagn som vi lastade full med biblar. Vi använde kodspråk med varandra och gömde litteraturen i dolda utrymmen. Vagnen hade dubbelt golv, och vi fick in sex väskor med biblar och kristen litteratur där under. Under den 14 dagar långa resan sov vi i vagnen.
– Vi åkte genom Polen och lämnade av en last i det som då hette Tjeckoslovakien. Sedan fick vi en ny last i Wien och körde den till Bukarest, Rumäniens huvudstad.
– Officiellt var vi ute på fågelskådning – det sa vi till våra föräldrar och vid gränskontrollerna.
Varför ville du smuggla biblar?
– Jag och min fru ville göra något tillsammans. När möjligheten dök upp tyckte vi att det var ett fint sätt att vara till välsignelse för de kristna.
– Det var en speciell upplevelse att komma till de här länderna. Det kändes som om tiden hade stått stilla, som att vrida tillbaka klockan. Vägarna var dåliga och kolröken låg tung över städerna. Men när man kom hem längtade man tillbaka – på grund av mötena med de troende som fick materialet. De strålade! Det fanns en stark dragningskraft i det. Man fick verkligen se hur efterlängtade biblarna och evangeliet var, och att vi fick vara med och bidra till det var fantastiskt.
– Jag minns särskilt en av de sista gångerna. Vi skulle lämna material till en stad där någon annan skulle ta det vidare, eftersom det var för farligt att köra in i Sovjet. Vi lämnade det till en katolsk präst i en kyrka, och det mötet var speciellt.
– Det blev en oväntad ekumenisk erfarenhet. Prästen var med i Oasrörelsen som startade i Polen. Han ville att vi skulle be tillsammans och började plötsligt tala i tungor – en katolsk präst som talar i tungor! Han var en varm och härlig person, och vi hade kontakt även efteråt. Sådana minnen bär man med sig hela livet.
– Första gången vi överlämnade biblar var också speciell. Vi fick memorera kartor och adresser i förväg och sedan förstöra dem, så att vi inte bar några dokument. Det gav en känsla av att vara som en agent eller spion.
Kände du dig någon gång rädd i samband med smugglingen?
– Visst kunde man bli nervös. Vid gränsövergångarna stod vakter med k-pistar och schäferhundar. Men då bad vi och hoppades på det bästa – och vi klarade oss alltid.
–När de frågade om släpvagnen fick vi visa hur den fungerade, nästan som en liten föreställning. Vi sa att vi var turister som ägnade oss åt fågelskådning – och vi hade ju kikare och fågelböcker med oss.
– Min fru Tonie gjorde en resa själv tillsammans med en väninna, en påskhelg innan mobiltelefonernas tid. Man fick helt enkelt lita på att allt skulle gå bra. Jag var hemma och arbetade med en utställning när polisen ringde och frågade om jag kände en Tonie Johansson. Det visade sig att de hade fått problem med bilen och inte hade några pengar kvar när de kom tillbaka till Sverige. De gick till polisen som ringde mig och frågade om jag kände min fru.
Har dina år med Ljus i Öster format ditt missionsintresse?
– Ja, absolut. Det var väldigt roligt att vara med på årskonferensen nyligen, och jag har varit med tidigare också, i Klara kyrka.
– Arbetet österut ligger mig varmt om hjärtat, och det känns fint att få följa det.
Varför är mission viktigt?
– För att människor ska få lära känna Jesus Kristus. Det är det viktigaste.