Hoppa till innehåll

Väckelsens start i Mongoliet 

För över 30 år sedan reste en av Ljus i Östers dåvarande medarbetare till Mongoliet och bevittnade början på en andlig väckelse som skulle sätta avtryck i landet. 1990-talet blev en vändpunkt då tron fick fotfäste och började spridas. Nu, tre decennier senare, har hon återvänt för att besöka några av de platser där väckelsen fortsatt att växa. Detta är första delen i berättelsen om Mongoliets resa från andligt mörker till en levande och växande tro.

Magnus och Maria i Mongoliet.
Magnus och Maria i Mongoliet på 90-talet. Foto: Privat

Att se vad Gud gör i Mongoliet är som att uppleva Apostlagärningarna i vår tid. Många blir kristna, nya kyrkor startar, under och tecken sker och missionärer på fängelser får uppleva att majoriteten av fångarna kommer till tro. Många mongoliska missionärer sänds ut – till onådda delar av landet och långt utanför Mongoliets gränser.

700 år av mörker och andligt motstånd

Mongoliet har länge varit ett böneämne för Ljus i Östers läsare. Nu kan vi glädjas över den enorma skörd som alla böner har gett. Från en enda församling i landet 1991 till över 600 stycken idag. Från inga kristna alls till över 100 000! Gud gör verkligen under i Mongoliet, och detta efter 700 år av totalt andligt mörker.

Men låt oss ta det från början. År 1268 träffar Marco Polos far och farbror mongolhärskaren Kublai Khan på en resa österut. Kublai Khan har hört talas om kristendomen och är intresserad av att få veta mer. Han ber dem överlämna ett personligt brev till påven i Rom och önskar att denne ska sända 100 missionärer till Mongoliet för att undervisa folket i kristen tro. Resan hem till Italien tar lång tid och påven hinner dö. Det tar två år innan en ny påve har utsetts, och han beslutar att sända två munkar istället för de 100 missionärerna som mongolhärskaren önskade. De två munkarna får dock ganska snart kalla fötter för uppdraget och vänder tillbaka hem igen. Ingen kommer till Mongoliet och förkunnar evangeliet.

De följande 700 åren är fyllda av mörker – shamanism, buddhism och på 1900-talet kommunism. Några få missionärer reser till Yttre Mongoliet i slutet av 1800-talet, men trots drygt tjugo års missionsarbete upplever de mycket hårt andligt motstånd och får inte se någon skörd. Knappt någon, om ens någon, kommer till tro. År 1921 slängs de sista missionärerna ut.

Nya möjligheter på 1990-talet

Men så kom 1990-talet. Sovjetunionen – och kommunismen – kollapsade 1991. Mongoliet öppnades upp, och det fanns en otrolig andlig hunger och törst. Många var starkt bundna till buddhism och shamanism, men upplevde att det varken gav inre frid eller lycka. Fälten bågnade av skörd. Samtidigt i andra delar av världen la Gud Mongoliet på många kristnas hjärtan. Bland annat på det svenska paret Magnus och Maria Alphonce, som hade gett sina liv till Gud och ville åka ut som missionärer och berätta evangeliet för dem som inte hade hört. Vart skulle de åka? ”Mongoliet,” sa Gud, och de åkte.

Slaviska Missionen (numera Ljus i Öster) beslöt för första gången i sin långa historia att ekonomiskt stödja missionärer från Sverige som reste ut. Man kände så starkt att Gud kallat paret Alphonce till Mongoliet och man ville vara med i det arbetet. Tillsammans med Evangeliska Östasienmissionen, UMU (Ungdom Med Uppgift) och några EFK-församlingar sände Slaviska Missionen ut dem till Mongoliet 1992.

En flock baktriska kameler på den mongoliska stäppen. Foto: Privat

En historisk händelse

Den 9 januari 1993 landade jag tillsammans med Mats Tunehag i ett minus 30 grader kallt Mongoliet. Vi skulle besöka Magnus och Maria i huvudstaden Ulaanbaatar och höra hur arbetet gick. Jag arbetade som redaktör för tidningen Ljus i Öster, och Mats Tunehag var direktor för Slaviska Missionen. I Ulaanbaatar låg gatorna öde eftersom det knappt fanns några bilar. Vi såg några enstaka hotell, men mest var det gråa betonghus och en och annan byggnad från sovjettiden. Runt staden bredde en hög vacker bergskedja ut sig.

Magnus och Maria hade bott permanent i landet i drygt ett halvår. Några veckor efter vårt besök skulle de flytta upp till Erdenet i norra Mongoliet. De hade känt en stark kallelse att flytta dit och starta den allra första kristna församlingen där.

Under mitt och Mats Tunehags besök i Ulaanbaatar fick vi träffa en del av dem som nyligen kommit till tro. Det fanns ett fåtal kyrkor i staden och vi besökte en gudstjänst. Jag minns att det var mest unga människor som deltog och alla var väldigt glada. En av de gladaste tonårstjejerna jag mötte hette Bayaraa – hon skulle senare komma att betyda mycket för evangeliets utbredande i Mongoliet.

Två dagar efter att jag och Mats Tunehag lämnat Mongoliet, närmare bestämt den 17 januari 1993, inträffade en historisk händelse i landet. Den första dopförrättningen någonsin ägde rum i Erdenet – staden som aldrig tidigare hade nåtts av evangeliet. Fjorton tonårstjejer hade kommit till tro genom missionsarbetet och döptes denna dag av Magnus och Bayaraa i en liten bassäng i en mattfabrik i staden. Detta blev början på evangeliets spridning i Erdenet, Mongoliets näst största stad.

Det här var den första delen i berättelsen om Mongoliets väckelseresa. Håll utkik här på bloggen för att följa med i kommande delar, där vi får se hur Gud fortsätter att verka och hur tron sprider sig genom landet.

Fler artiklar

Vi vill besöka din församling i vår

Nu finns Moseböckerna på balkariska

När Bibeln blir levande