Hoppa till innehåll

Ungdomarna profeterar och ber om befrielse

Ljus i Öster organiserade en resa till Centralasien förra året, där ett ungdomsteam deltog. En av ungdomarna som åkte med på resan var Fredrika, vars berättelse om resan bjuder på en gripande skildring av hennes upplevelser. Här delar hon med sig av sina intryck och reflektioner från den minnesvärda resan.

”När jag lämnade Centralasien efter förra årets resa trodde jag att det var både första och sista gången. Det känns fortfarande overkligt att jag fick chansen att komma tillbaka igen, och jag kommer alltid vara tacksam för allt jag fått med mig från dessa två teamresor. När vi bad inför resan såg jag en bild av att förra året bad vi på kullarna men i år skulle vi upp i bergen. Jag tog det som ett löfte att vi skulle nå högre upp, andligt sett, och med den bilden i huvudet kom jag till Centralasien någon gång runt fyra på måndagsmorgonen lokal tid.

Ungdomar poserar tillsammans före avresa med teamresa

Tisdag morgon gav vi oss av i en grå minibuss för ett läger tillsammans med ungdomarna i den lokala församlingen. Lägergården låg vid en stor sjö, och vi fick chans att bada i det turkosa vattnet. På kvällen fick vi lite repetition från förra årets profetiska skola, och det märktes att vi blivit mer vana vid att profetera. Nästa dag fick vi undervisning och tränade på att be för helande, som övning inför nästa dag. Då skulle vi bjuda in församlingen på helandekväll. Vi hade också en kulturfestival, där vi delade med oss av våra länders godsaker (och mindre goda saker), lekar, musik, fakta och böneämnen. På kvällen var det nattvard och lovsång, och Guds närvaro var väldigt stark. Jag tänkte att så här är det nog i lovsången vid Guds tron i himmelen.

Dagen efter var vi riktigt trötta. Det var knappt att vi orkade åka till helandekvällen i kyrkan. Men vi lyckade släpa oss dit och det blev en kväll som jag sent kommer glömma. Först var jag i en grupp som bad profetiskt för människor. Flera blev berörda. Jag minns särskilt en kvinna i gul klänning. Jag såg en sådan konstig bild när jag bad för henne: en lång nudel utan slut som drogs upp ur en gryta. Guds godhet tar inte slut, tänkte jag, och delade fast jag tyckte det var konstigt. Kvinnan började storskratta. Hon var nämligen kock!

Och sedan hände något som jag aldrig förut upplevt så nära. En tjej blev befriad från flera demoner. Hon ville be för sin mamma, men när hon sa namnet Jesus, började demonerna skrika och bråka. Vi bad och lovsjöng och en efter en blev demonerna utkastade. De var ofta kopplade till oförmåga att förlåta, som lett till bitterhet och hat. Men när flickan uttalade: “Jag förlåter…”, kunde de inte stanna kvar och efter ett par timmar kunde hon sitta upp med frid i ögonen och säga: “Den Sonen gör fri, hon är verkligen fri!” Ja, hur fortsätter man efter en sådan händelse? Vi fick uppleva att den andliga världen är verklig, att Jesus är Herre och att vad vi talar ut har en stor makt. Vi pratade och bearbetade vad vi upplevt både under kvällen och nästa dag, som blev lugnare. Vi åkte till basaren en sväng, och mötte sedan de unga ledarna för pizza, vattenmelon och personliga vittnesbörd i det ljumma kvällsmörkret.

Ungdomar går på en grusväg med ett berg som skymtar i bakgrunden.

Sedan var det lördag och vi åkte på utflykt med ungdomsgänget. Vi åkte skidlift upp till en plats i bergen med fantastisk utsikt och bad tillsammans där. Då slog det mig att bilden jag fått inför resan hade blivit verklighet. Vi hade nått till nya höjder både andligt och nu bokstavligt. Nerför berget åkte vi rodel, vilket var att åka vagn i rutschkana. Den enda instruktion vi fick var att bromsa om det behövdes, men inte så hårt att du trillar av. När vi kommit ner grillade vi i en talldunge som nästan såg svensk ut.

Söndagen kom och med en gudstjänst full av lovsång och dans. Under förbönen såg jag hur flickan som blivit befriad nu stod och bad för sin mamma. Halleluja! Efteråt var det inte kyrkfika utan kyrkmiddag. Det var också dags att säga hejdå till flera av ungdomarna. Nästa dag packade vi och på något mirakulöst sätt fick vi ner både kläder och souvenirer i våra väskor. Sist av allt var avslutningsmiddag med ledarungdomarna, våra vänner. Det var ett svårt avsked, men ändå glatt. De möten, upplevelser och erfarenheter som vi fått under resan kommer aldrig försvinna. Och lovsjunga tillsammans, det kommer vi göra igen. Om inte innan dess, så blir det i himmelen!”


I september anordnar vi en ny teamresa, den här gången för alla åldrar. Läs mer om teamresan här.

Fler artiklar

Jesu kärlek till barn i Nepal

Från missbruk till att bli Guds tjänare

En stund i arkivet