Om det oerhört vackra

Det finns inget bättre än hoppet om att alltid få vara tillsammans med Jesus Kristus. Att gå en pilgrimsvandring genom livet med Gud och till slut få hålla honom i handen och beundra allt det vackra som finns på andra sidan.

Att få en bok i gåva kan vara en av livets små glädjeögonblick. Det är underbart att få känna och se på en bok som har blivit omsorgsfullt skapad, inte endast av författaren som berör med sitt sätt att forma orden utan också de som hjälpt till med texten, bokomslaget, illustrationerna om det finns några och alla de som ansvarar för tryck och distribution. Allt detta för att starta ett samtal mellan författaren och läsaren. Många gånger fortsätter samtalet genom att läsaren börjar skriva själv, som ett gensvar på det upplevda i boken. 

En vanlig lördag fick jag, som present, en nyutgåva av Astrid Lindgrens Mio, min Mio med drömlika illustrationer. Att bara hålla i en vacker bok är något som lyfter vardagen och får den att bli ljuvlig. Och när jag läser Mio, min Mio fastnar jag för ett stycke som ger mig en känsla av hur det skulle kunna vara i himlen. Astrid skriver: 

”Ingen kan någonsin ha hört eller sett något så vackert som det jag hörde och såg i min fader konungens rosengård. Jag stod stilla och höll min fader konungen i handen. Jag ville känna att han var där, för det var så vackert att man liksom inte stod ut med att se det ensam.” 

Jag tror att det är så vackert i rosengården, för att konungen är så vacker. I mitt hjärta ser jag Jesus som kungen och känslan av att man inte står ut med att se det oerhört vackra ensam är påtaglig. Kanske det är anledningen till att det är så naturligt att dela med sig av de Goda nyheterna, att evangelisera, att bedriva mission. När jag mötte Jesus, ville jag spontant berätta om honom för andra. Jag vill att alla ska kunna stå i rosengården, hålla sin Kung i handen och uppleva det vackraste av allt. Och veta att det vackra är Guds hemlighet, som är Kristus. 

I en värld full av tragedier, krig och våld, finns det ett hopp och en tröst i det som är vackert på djupet. Det handlar inte om ytan; här menar jag helt andra dimensioner av skönhet, så som Dostojevskij gestaltar en oerhört vacker människa i karaktären Musjkin i Idioten. Skönhetens kriterium handlar om den inre människan. Dostojevskij ville skildra en alltigenom vacker människa, ett ideal, som endast har funnits i en person genom hela historien, nämligen i Kristus. Han menar att det i sig är ett stort mirakel att denne oändligt vackra personen dök upp på jorden. 

Hopp för mig betyder att vara tillsammans med Kristus, den vackraste av alla, oavsett var eller när i tiden. Det står i Bibeln att vi ska trösta varandra med att det kommer en dag då vi möter Herren bland skyar, i rymden, och vi kommer alltid vara hos honom (se 1 Tess. 4:17). Det förutsätter att det finns en tro och vilja att vara tillsammans med Gud, både här på jorden och i evigheten. Det innebär också att vi behöver lita på vår Gud. Lita på att det som han säger är sant. Vi kan inte lita på Gud mer än vi känner honom. Ju mer man känner någon, desto mer växer eller minskar förtroendet. Om tilliten brister, är vägen tillbaka genom att lära känna Gud mer, försöka förstå hans egenskaper, hans hjärta, hans vilja. 

Vi har en kärleksfull, rättvis och vacker Gud. Jag längtar efter att se och höra det som är så vackert att man nästan inte står ut med att se det ensam och hålla min Kung i handen. Och jag vill stå i Konungens rosengård tillsammans med många människor, systrar och bröder från alla folkgrupper, i förundran och glädje. Det är anledningen till att jag jobbar med mission.

Krönikan är skriven av Sirle Körvits som är litteraturvetare och redaktör på Ljus i Öster.