Hoppa till innehåll

Från utkastad till utsänd

Saisha är en del av ett team med unga missionärer i Centralasien. Tillsammans bygger de upp hemliga församlingar i olika närliggande länder och städer. Hon ansvarar för mission i ett av länderna. Det här är den första delen av Saishas personliga vittnesbörd om hennes liv som kristen i Centralasien:

När jag var fyra år gammal och besökte min mormor, tog hon mig till kyrkan varje helg. Det var så jag kom i kontakt med en församling för första gången. Jag gillade alla aktiviteter i kyrkan som barn. De hade roliga spel, bibelskola och det fanns mat. Jag tyckte speciellt mycket om smörgåsarna! Men i hjärtat var jag inte mogen än för att ta emot Jesus utan var med för att det var roligt.

Min mormor slutade att gå i kyrkan efter ett tag. Jag hade funderingar kring Jesus men tänkte inte så mycket på det. När jag var 14 år fick jag veta att min morbror var drogmissbrukare och ingenting hjälpte honom för att bli fri. Då hörde vi att en kyrka hade ett rehab-center dit vi skulle kunna gå och fråga om hjälp. Det var ett kristet center. Vi kunde hälsa på honom på söndagarna och varje söndag frågade min syster om jag vill följa med, men jag ville inte gå för jag var rädd för drogmissbrukare.

Men en dag skickade min morbror en CD till mig med lovsångsmusik av Hillsong och jag gillade det så mycket. Det var som en konsert! Efter ett tag bestämde jag mig för att gå med till kyrkan och allt där påminde mig om det som jag upplevde som barn. Då öppnade jag mitt hjärta och en dag gick jag fram på en omvändelsegudstjänst. Jag bara grät till pastorns fru och sa att jag vill omvända mig och leva för Jesus. Det blev väldigt känslosamt och när jag gick hem, berättade jag för alla i min familj om var jag varit, vad som hände i kyrkan och vad jag bestämt mig för. Mina föräldrar är traditionella muslimer och när de fick höra att jag hade blivit kristen, reagerade de med ett bestämt nej och sa:

— Du får inte vara kristen och inte gå till kyrkan längre. Om du går är du inte längre vårt barn!

Min mormor var kristen, trots att hon inte gick till kyrkan längre, och hon var den enda på min sida. På helgerna gick jag till mormor och på söndagarna rymde jag till kyrkan. När jag var där ringde mina föräldrar till min mormor och frågade:

— Var är Saisha?

och mormor svarade:

— Vänta ett tag, hon är ute, jag ska hämta henne.

Sedan ringde mormor till kyrkan och bad dem skicka hem mig. Då sprang jag hem och pratade med min mamma. Så var det en tid, men efter ett tag kom mina föräldrar på oss och de förbjöd mig att gå ut. Då var jag 15 år gammal. Jag försökte vara duktig hemma; hjälpte till med matlagning, städning, studerade hårt och fick bra betyg i skolan. På slutet av veckorna frågade jag om jag kunde gå ut och promenera med mina vänner. Jag ville så gärna vara med i kyrkans aktiviteter. En dag frågade jag till slut mina föräldrar om jag fick gå till ett möte men de sa:

— Om du går nu, så kom inte tillbaka.

Jag gick. Jag gjorde det för att jag hade en stark längtan efter Gud. Den var starkare än min vilja att vara hemma. Jag rymde samma dag men kom hem på natten för att det regnade mycket. Dörren var låst och jag kom inte in. Jag knackade på, min pappa kom till dörren och sa:

— Jag sa ju att om du går till kyrkan, kan du inte komma hem igen. Du kan gå vart som helst men inte komma hem.

Jag försökte förklara att jag vill vara hemma och gå till kyrkan, jag vill inte välja det ena eller det andra, men det hjälpte inte. Då gick jag till våra släktingar och berättade om min situation; några av dem hjälpte mig att prata med mina föräldrar så att jag till slut kunde gå hem igen. Men konflikterna slutade inte eftersom det fanns andra släktingar som kom hem till oss och sa till mina föräldrar:

— Vad är det för fel på er dotter? Varför är hon kristen? Ni har uppfostrat henne dåligt!

När dessa släktingar gick, fick jag stryk av mina föräldrar för att jag hade berättat för alla att jag var kristen. Under en lång tid försökte de bryta ned mig och övertyga mig om att jag hade fel, men efter ett tag gav de upp och sa:

— Gå och lev som du vill.

Fortsättningen på Saishas vittnesbörd kommer i del 2. Namnet är ändrat av säkerhetsskäl. Bilden föreställer inte personen i texten.

Fler artiklar

Jesu kärlek till barn i Nepal

Från missbruk till att bli Guds tjänare

En stund i arkivet