Mission som en lustfylld och svängig dans
När vi vågar börja dansa med Gud kan vi också börja ana mer av vem Gud är.
De tre små flickorna håller varandra i händerna och dansar i en ring så att deras sommarkjolar snurrar runt runt. Min dotter och hennes kusiner skrattar förtjust där på gräsmattan. Solen skiner och tillsammans gestaltar de lek, gemenskap och glädje.
Den kristna tron innehåller många mysterium. En del har blivit självklara sanningar för oss som vuxit upp i kyrkan men för till exempel en buddhist i Mongoliet eller en sekulär svensk i Botkyrka kan dessa vara helt obegripliga. Treenigheten är ett sådant exempel. Vi bekänner att Gud är en men tre eller tre men en, vad innebär det egentligen?
I bibeln möter vi ofta treenigheten i texter som är förknippade med mission i den här världen. Som till exempel vid Jesu dop och starten av hans tjänst när Fadern bekräftar Sonen och Anden är närvarande i formen av en duva (Mark 1:9–11), eller i den kända missionsbefallningen när Jesus sänder lärjungarna till att döpa i Faderns, Sonen och den helige Andens namn (Matt 28:19), eller i Johannes version av sändningen: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”. Sedan andades han [Jesus] på dem och sade: ’Ta emot den helige Ande!’.” (20:21-22). Det är som att det är i Guds mission som treenighetens konturlöshet börjar ta form, att vi där börjar ana Gudsmysteriet. Det är i Guds mission till den här världen som Faderns kärlek uppenbaras, Sonens överlåtelse och trohet blir avgörande, och Andens kraft blir verksam i uppståndelsen. Treenigheten tycks bli mer greppbar när vi lämnar de intellektuella förklaringarna och ser hur Gud är gemenskap i sig själv, en gemenskap som samstämmigt vänder sig mot världen för att dra oss in i relation med honom själv.
Redan under kyrkofädernas tid försökte många sig på att förklara relationen mellan Fadern, Sonen och Anden. Några teologer beskrev relationen som en evig dans – ömsesidig, lustfylld och enad rörelse där deltagarna rör sig synkroniserat och taktfast. Den gudomliga dansen beskriver en samhörighet mellan de tre som rör sig i och med varandra i ömsesidig kärlek. Det är en dans som i sig är tillräcklig men där vi ändå bjuds in till att dansa tillsammans med Fadern, Sonen och Anden. När vi vågar börja dansa med Gud kan vi också börja ana mer av vem Gud är och vilket liv han erbjuder oss och kallar oss in i – ett liv av överlåtelse, kärlek, trohet, ömsesidighet och generositet.
När jag ser de tre flickorna dansa tillsammans på gräsmattan påminns jag om treenighetens gudomliga dans. Om hur vi är inbjudna i Guds dans, till ett utgivande liv där det inte handlar om perfekta rörelser utan om att upptäcka mer om vem den treeniga Guden är, om att lära känna Fadern, Sonen och Anden, formas av det livet tillsammans och ge det vidare till andra. Det handlar om att bli indragen i Guds vilja för den här världen. Gud bjuder upp till dans, vill du vara med?
Det här är en krönika skriven av Linnea Åberg, regionledare för Evangeliska Frikyrkans arbete i Asien. Hon bor tillsammans med man och tre barn i Chiang Mai i norra Thailand.