100 000 människor på flykt i sitt eget hemland 

Artavazd är pastor i Armenien och är en av Ljus i Östers partners. Han berättar om situationen i Armenien och hur kyrkan tjänar dem som var tvungna att fly från Nagorno-Karabach.

”Vi tror att området Nagorno- Karabach tillhör Armenien. Under Sovjettiden gavs det till Azerbajdzjan men när Sovjetunionen föll ville också Nagorno-Karabach bli självständiga. 70 % av befolkningen där är armenier. Azerbajdzjan hävdade dock att området tillhör dem. Under åren 1991– 1994 var det därför ett krig mellan Armenien och Azerbajdzjan, som slutade med att Armenien vann och fick i samband med det ytterligare sju regioner i området.

Även om kriget då var slut har strider och oroligheter fortsatt i 30 år; gränsen har aldrig varit fridfull. 2020 startade Azerbajdzjan ett nytt krig i Nagorno-Karabach och hade framgång, som gjorde att stora delar av området förlorades. 4000 armenier dödades. Nu under 2023 gick Azerbajdzjan till anfall igen och efter ett dygns krig och många dödsoffer gav Armenien upp Nagorno-Karabach. 

100 000 människor flydde området och blev flyktingar i sitt eget hemland. De tvingades lämna sina hem, det var inte frivilligt. Vi som kyrka gick till gränsen där flest människor passerade. Vi mötte dem, gav dem varm mat som ägg och mackor, små presenter till barnen med godis. Vi försökte ge hopp till dem. Jag pratade med dem och sa: ”Mitt i er smärta och era tårar, må Gud ge helande och glädje. Vi ber för er och tror att Gud har en god framtid för er.” 

Detta var den värsta situationen, tusentals människor kom ut och trafiken var galen. Folk spenderade tre, fyra dagar i bilarna på grund av de långa köerna. Vi mötte sedan dem i staden, de hade inte sovit på tre dagar och hade förlorat allt. Det kunde vara fem, sex familjemedlemmar i en liten bil och det kunde endast ta med vad som får plats i bilen; alla hade bara en liten väska. De var i chock och hade förlorat hoppet. När människor skulle fly, fick de möjlighet att tanka bilen gratis för att kunna åka från Nagorno-Karabach, men bensinstationen exploderade och 200 människor dog på en gång. 

Nu har alltså Armenien 100 000 flyktingar och vi i kyrkan hjälper dem på alla sätt vi kan. Vi ber för dem och besöker deras tillfälliga boenden, som skolor där man kan ha 40 sängar i en lokal. Vi gör program för barn, som dockteater och ger dem presenter för att se dem le. De får matpaket, hygienartiklar som tvål, och så vidare; ett paket väger 18 kilogram. Det är stora behov av filtar, värmeelement, köksartiklar. Vad vi än kan köpa och ge, det ger vi. Om de är okej med det, ber vi för dem. Vi försöker tjäna dessa människor. 

Allt som har hänt är väldigt smärtsamt för oss. Vi alla behöver helande och barmhärtighet. Vi har haft två stora krig, många små krig och har förlorat tusentals män, kvinnor och barn, och det ser ut som att det var för ingenting eftersom vi blev av med Nagorno-Karabach ändå. Vi ber Gud om hjälp att få allt vi behöver för att ge till flyktingarna. En sak som jag önskar att ge är en barnbibel till alla familjer. Vi har en fin rosa illustrerad barnbibel, ursprungligen från Sverige. Den symboliserar hopp, eftersom på 90-talet var barnbibeln den enda färgglada boken i Armenien. Vi såg då att världen inte bara var brun och svart, utan kunde också vara rosa och andra färger och det fick oss att le och se hoppet.

Vill du vara med och stötta arbetet med barnbiblar till Armenien? Swisha en gåva till 900 36 25 eller ge via bankgiro 900-3625. Märk med ”Barnbibel”. Läs mer om projektet med barnbiblar här.