När Gud lyfter och ger vingar

En av de nationella missionärerna i Iran berättar sin historia, från år av kamp och svåra prövningar till hur Gud lyfte honom till nya höjder.

Jag arbetar idag som missionär och vill dela med mig av min resa till tro och hur Gud förvandlade mitt liv under en av de mörkaste perioderna i mitt liv.

Min familj hade det ekonomiskt väldigt bra när jag var yngre. Mina föräldrar drev ett framgångsrikt företag i ett grannland, och livet var stabilt. Jag hade allt jag kunde önska mig, ett stort kompisgäng, en flickvän och framtidsplaner. Min familj betalade till och med en muta för att skjuta upp min inskrivning till militärtjänsten i hopp om att jag skulle hinna gifta mig och skapa en stabil grund för mig själv innan jag gick in i armén.

På botten – utan hopp

Men en dag förändrades allt. En tragisk olycka inträffade när en lastbil med varor från vår familjs företag välte. Varorna, vår största investering, förstördes. Det som byggts upp under åratal föll samman på bara några veckor. Företaget gick i konkurs, och vi förlorade nästan allt. Eftersom vi och våra släktingar hade belånat våra hem för att finansiera verksamheten, hotade banken att ta våra hus. El och gas stängdes av, och livet som en gång varit tryggt blev plötsligt osäkert.

Under samma period dog min morfar, som jag stod mycket nära, och även min hund. Det kändes som om hela världen rasade samman. När min flickvän lämnade mig kort därefter var det som om alla grunder jag hade byggt mitt liv på bara försvann. Jag föll djupt ner i en depression. Jag övervägde självmord mer än en gång, och jag planerade till och med ett rån för att lösa familjens skulder. Jag tänkte att det var min enda chans att rädda oss, även om jag innerst inne visste att det var fel.

Ett oväntat möte med Gud

Trots våra försök att skjuta upp militärtjänsten blev jag snart inkallad. Vid det laget vägde jag knappt 53 kilo och var både fysiskt och mentalt utmattad. Livet i armén var hårt, och jag kände mig som en skugga av mitt gamla jag. Samtidigt hörde jag från min familj att de börjat gå i kyrkan. När jag först fick veta det blev jag arg. Hur kunde de sätta sin tro på Gud när allt hade gått så fel?

När jag kom hem på en kort permission märkte jag en förändring hos dem. De bad tillsammans, och jag såg en frid i deras ögon som jag inte kunde förstå. Även om jag inte ville erkänna det så väcktes en nyfikenhet inom mig. Var det möjligt att det fanns något större, något som kunde förändra även mitt liv?

Trots mina tvivel återvände jag till armén utan någon större förändring. Jag började kalla mig själv för kristen, men det var bara tomma ord. Ibland pratade jag med mina vänner om Jesus, men innerst inne kände jag mig som en hycklare. Jag kunde stå där och vittna om Gud med en cigarett i handen, samtidigt som jag visste att jag inte levde det liv jag pratade om.

När jag avslutade min militärtjänst kom jag hem, ovetandes om att mitt liv snart skulle förändras. Den kvällen var huset fullt av gäster som skulle delta i en kristen konferens. Jag blev frustrerad och utbrast: ”Var ni tvungna att göra det här samma dag som jag kommer hem? Jag har inte ens någonstans att sova!” Men på kvällen satte jag mig ändå ner hos gästerna och lyssnade på dem. De berättade om sina liv och hur Gud hade förvandlat dem. Det var som om deras ord nådde rakt in i mitt hjärta. Vi satt uppe hela natten och samtalade och det var något i deras ord som rörde vid mig. Jag kände en frid som jag inte hade upplevt tidigare. Jag insåg att allt jag tidigare strävat efter – pengar, relationer och framgång – var meningslöst. Den natten gav jag mitt liv till Jesus.

Ett nytt uppdrag

Efter min omvändelse började jag tjäna Gud. Ganska snart började jag leda ungdomshusförsamlingar. Det var en tid full av utmaningar. Jag hade inte råd med något transportmedel, så jag sprang ofta från den ena husförsamlingen till den andra. En gång, när jag sprang genom regnet, hörde jag Gud tala till mig: ”Nu springer du, men en dag kommer du att flyga för mig.” De orden gav mig styrka att fortsätta, även när det var som svårast.

Några år senare började jag på en missionsskola, där jag träffade min blivande fru. Vi gick båda med i ett evangelisationsteam och åkte ut på flera missionsresor till Iran tillsammans, och jag insåg att hon delade samma passion för Gud som jag. När vi precis hade börjat dejta fick min familj beskedet att vi hade tre dagar på oss att packa ihop och lämna vårt hus. Hon fanns där och hjälpte oss mitt i kaoset, och jag insåg att hon var en gåva från Gud. Trots att vi hade nästan ingenting beslutade vi oss för att gifta oss. Efter vårt bröllop började saker förändras. Vi bodde i olika hyresbostäder under flera år, och hade ingen fast plats att kalla hemma, men vi fortsatte att sätta vår tilltro till Gud. Under pandemin började jag studera farsi intensivt för att kunna nå människor i den regionen. Jag kände en stark kallelse. En dag predikade jag för en iransk man som senare döptes. Via honom fick jag ett jobberbjudande som representant för ett företag där mina språkkunskaper i farsi var avgörande. Det här jobbet öppnade dörrar för mig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag fick till och med möjlighet att dela evangeliet med flera inflytelserika iranier.

Guds trofasthet

En dag, under en flygresa i affärsklass, blev jag påmind om vad Gud hade sagt till mig för några år sedan: ”Nu springer du, men en dag kommer du att flyga för mig.”

Idag driver jag ett framgångsrikt företag. För en månad sedan flyttade min familj och jag in i vårt nybyggda hus. Gud har varit trofast genom allt. Mitt liv, som en gång var fullt av tomhet, har nu mening. Gud har verkligen visat sin nåd, och jag kan ärligt säga att Han är god i alla livets omständigheter. Jag fortsätter att tjäna Honom och har nu också fått möjlighet att leva ut kallelsen som missionär i Iran.