Från pionjär till deltagare
När evangeliet når en plats där det ännu inte finns någon församling behöver missionärer ofta ta stort ansvar. Men när arbetet växer fram måste också deras roll förändras. Ljus i Östers direktor Magnus Alphonce beskriver fyra stadier som ofta präglar en ung församlings utveckling. Hur kan vi se missionen mogna?
Ljus i Östers fokus är pionjärmission, vi stöttar dem som går dit ingen annan gått förut. Jag vill lyfta en undervisning, ursprungligen från Ralph Winter, om hur missionärers roll förändras med tiden när det handlar om pionjär församlingsplantering. Kunskap om de olika utvecklingsstadierna nedan var avgörande för vårt arbetssätt när Maria och jag var missionärer i Mongoliet. Relationen mellan missionärer och den nyplanterade församlingen behöver gå igenom fyra stadier: pionjär, förälder, partner och deltagare. Nedan använder jag de engelska orden eftersom de alla börjar på bokstaven p.
1. PIONEER – PIONJÄR
Det finns inga eller väldigt få lokala troende. Missionärerna behöver leda arbetet och göra nästan allt själva. Beroende på omständigheter kan det handla om förbön, bibelöversättning, relationsbyggande, evangelisation, och så vidare. Så fort människor börjar komma till tro behöver missionärerna börja träna både lärjungar och ledare.
2. PARENT – FÖRÄLDER
Den nya församlingen har en relation till missionärerna som påminner om ett barns relation till sina föräldrar. Föräldrarna visar omsorg, undervisar, sätter gränser och försöker vara föredömen. Det är oerhört viktigt att missionärerna undviker att på något sätt förminska de nya troende eller ha någon slags förmyndarmentalitet. Man behöver delegera mycket ansvar. De lokala troende behöver själva dela evangeliet, leda samlingar, ha kontakter med myndigheter, och så vidare, långt innan de egentligen är redo för det eller trots att de kanske gör det på andra sätt än missionärerna gjorde. Missionärernas roll är fortsatt att undervisa och ge råd men framför allt att stötta. En stor del av denna fas ägnar missionärerna åt att hjälpa ”barnen” att städa upp när något blivit tokigt.
3. PARTNER – KOMPANJON
I denna fas behöver relationen förändras från förälder-barn till en relation mellan vuxna. Denna förändring är svår för båda parter, men helt avgörande för att en församling ska kunna mogna och stå på egna ben. Man gör mycket tillsammans. Missionärerna undervisar, men lyssnar också mycket och ställer hellre frågor än kommer med råd.
4. PARTICIPANT – DELTAGARE
Församlingens ledarskap är helt och hållet inhemskt. I den mån missionärerna finns kvar på plats fokuserar de på att stärka församlingen att själv bedriva interkulturell mission. Annars behöver missionärerna dra vidare och arbeta i pionjärfasen någon annanstans.
I Mongoliet gick vi igenom alla fyra stadierna på tio år. Eftersom Mongoliet var vårt första fält trodde vi att denna tidsåtgång var normal. Men senare har vi förstått att detta var exceptionellt kort tid, det var så Gud verkade i just Mongoliet. I missionshistorien finns exempel på hur det tagit decennier att gå igenom alla faserna (om man ens gjort det alls och inte ”stannat” i föräldra- eller kompanjonsfasen). Ibland är det inte samma missionärer som påbörjade pionjärarbetet som är de som drar vidare långt senare.
Det viktiga, och svåra, är att helt enkelt ha detta raster på sitt arbete som missionär. Vi tyckte ofta det var svårt, och vi frestades ibland att ta tillbaka ansvar som vi en gång delegerat. Men i vårt missionärsteam kom vi tillbaka till de fyra utvecklingsstadierna och hjälptes åt att istället utrusta och stärka mongolerna att själva göra jobbet.
Precis som Johannes Döparen sa om sin relation till Jesus:
”Han ska bli större och jag mindre”, så var vårt mål att mongolerna skulle ta större plats och bli självständiga, och att vi till slut skulle bli överflödiga.