En vision om församlingar som planterar nya församlingar

Missionärerna hittar kreativa sätt att utöva sin kristna tro i utmanande miljöer. På vissa ställen är det till och med farligt att använda ordet mission.

Vissa arbetsdagar är helt enkelt bättre än andra. Höjdpunkten är att träffa Ljus i Östers partner i fält och höra dem berätta om sitt liv och missionsarbetet. Vi fick sitta ner med Roman och Lisa i Stockholm, då de var på genomresa, och ställa några frågor. Roman ansvarar för en pastorsutbildning och samordnar flera olika missionsinitiativ.

Ett målområde är Turkmenistan där Ljus i Öster ger stöd till missionsarbete och församlingsplantering. Roman och hans fru Lisa har tre barn, och för hela familjen är missionen en naturlig del av vardagen.

Hur är det att arbeta med mission som en familj?

Lisa: För mig handlar arbetet mycket om att jobba bakom kulisserna just nu, eftersom jag är hemma med barnen, men jag känner mig som en del av missionsarbetet även om jag inte reser så mycket som Roman. Det är ofta andliga attacker när han är på missionsresor. En gång gick bilen sönder. Jag hade alla barnen med mig i bilen och Roman var redan på flygplatsen, redo att flyga ut, när bilens motorhuvud plötsligt flög upp med ett brak! Jag trodde jag varit med om en olycka, men lyckligtvis inte. Ändå var det en chock för oss alla och jag visste inte direkt vad jag skulle ta mig till.

Ofta är det något som går fel när jag är själv hemma, men jag tänker att vi får vara smarta och känna igen det som är andliga attacker och hantera det tillsammans med Gud. Jag har alltid velat bli en missionär och får vara det på ett annorlunda sätt just nu än jag föreställt mig.

Roman: Jag har lärt mig av andra, att om ens maka eller make inte är ombord då bör man inte arbeta med mission. Om Lisa inte vore okej med det, skulle jag inte göra missionsresor. Det är ett otroligt privilegium och en ära att ha med Lisa ombord! Vi vet att det är en säsong och när barnen är större kan vi åka ut mer tillsammans och tjäna tillsammans.

Lisa: Vår äldste son ber för att bli en missionär själv. En gång var han med Roman till Turkiet och innan resan berättade vi om läget och sa att man inte ska säga ordet ”mission” högt när man är ute. När de besökte en marknad och han fick gå fram och skulle köpa något, blev han så glad att han ropade: ”Det är den bästa missionsresan i världen!” Efter den händelsen är han mer försiktig och säger alltid: ”Du vet pappa, det där ordet!”

Roman: Så på det sättet är vi alla med i missionsarbetet men på olika sätt.

Vad är det mest givande i missionsarbetet?

Lisa: Att se frukten av arbetet! Att få träffa missionärerna i fält och se arbetet på plats. Jag har oftast varit med via telefon eller video, men nu fick jag följa med på en resa och träffa några av missionärerna själv, höra deras berättelser och om hur Gud är trofast. En gång var jag med via videolänk när Roman var i Turkmenistan och träffade ledarna för de olika församlingarna där. De sjöng lovsånger tillsammans och vi hemma, jag och barnen, stämde in i deras lovsång. Det var häftigt att lova Gud tillsammans trots att vi var på olika platser.

Roman: Jag är glad när jag ser att jag inte behövs längre, att min hjälp inte är nödvändig längre utan att missionärerna har blivit självständiga. Jag skapar kontakter mellan olika människor och det är fint att se hur arbetet går vidare, att de i sin tur tränar nya ledare. Det handlar inte om enskilda människor utan mission i helhet. Jag ser mig själv som en Barnabas som hittar och skapar kontakt mellan olika Paulus i fält.

Hur är läget för missionärerna i Turkmenistan?

Roman: Jag måste berätta om en man i Turkmenistan som har blivit en församlingsplanterare! Han har en sjukdom som begränsar hans liv väldigt mycket, men han älskar Gud. Länge trodde den församling som han är en del av att Gud har straffat honom på något sätt och det är anledningen till hans sjukdom. Han jobbar som nattvakt vid en industribyggnad, är gift och tar hand om sin mamma. Han var med på en lärjungaträning i kyrkan och där upplevde han att Gud kommer att använda honom på något sätt. Nu gör han missionsresor i landet, delar evangeliet och uppmuntrar andra och har blivit andreman i församlingen efter församlingsledaren. Gud ser det som människor inte ser!

Det finns två församlingar i Turkmenistan, den ena är registrerad och räknas som en ”megakyrka” med 120 medlemmar. För att sätta det i sammanhang, så finns det färre än 2000 evangeliskt kristna i Turkmenistan och landet kallas ofta för Centralasiens Nordkorea. Vi uppmuntrar båda församlingarna att starta nya församlingar i olika byar som de besöker. Visionen är att hitta ledare och församlingsplanterare, så att det blir församlingar som planterar nya församlingar.

Det stora problemet är massemigration från Turkmenistan, några ledare har också lämnat landet, av ekonomiska skäl. En person flyttade till Turkiet och jobbar från klockan 8 till 23, sju dagar i veckan, och det finns naturligtvis ingen tid och ork över till församlingsarbete. Sedan upplever vi också att det är problematiskt att uppmuntra församlingar att evangelisera och ge dem ekonomiskt stöd för det, utan att de tänker det som en lön. Därför vill vi hellre ge stöd till olika projekt och inte till enskilda missionärer, för att fokus ska vara mer på konkreta missionsinsatser.

Kulturen är väldigt gästvänlig och missionärerna möter människor i både små städer och byar. Många besöker sina släktingar och berättar om Jesus. Vi har kontakt med en kvinna i 70-årsåldern som evangeliserar i matbutiker och hon har lett många människor till Jesus.

Det är en ökad islamisering i Turkmenistan just nu, speciellt bland uzbeker som bor i landet. Därför har vi också träning i hur man möter muslimer på bästa sätt. De kristna är övervakade, trots att landet sakta öppnar upp. En gång ringde polisen till kyrkan och avrådde dem från att ordna ett läger som de planerade. Även om det inte finns begränsningar vad gäller evangelisation, så är läget osäkert. De kan ske arresteringar och det behöver församlingarna tänka på. Men vi är optimistiska, det finns en välfungerande husförsamlingsmodell som ger god frukt. Även den registrerade församlingen är en husförsamling, där över hundra personer samlas i ett hem med endast en toalett! Det är alltid bättre att hantera problem som uppstår på grund av andliga utmaningar, än att ha göra med en kyrka där det inte finns några andliga manifestationer. Därför är vi inte rädda för utmaningar.