En enhetlig vision för kyrkan

Vad kan vi lära oss av den förföljda kyrkan?

Gränsen mellan kyrkan som har medborgerliga friheter och den som är under mild eller svår förföljelse uppfattas ofta som väldigt tydlig och definitiv. Man menar att skillnaden är skarp och anledningen är förståelig. Det verkar som att kontrasten är så extrem att man tänker sig två olika verkligheter av kristet liv och kristen tjänst som är oförenliga. Till viss del är det sant, eftersom erfarenheter och till och med teologiska ståndpunkter hos dem som verkar i en förföljd kontext är så annorlunda jämfört med dem som ser religionsfrihet som en självklarhet. Det kan bli extremt då man behandlar den förföljda kyrkan som någon form av abnormitet. Ännu värre är att vittnesbörd från kristna i den förföljda kontexten vanligtvis uppfattas genom en lins av eloge, snarare än användbar undervisning som kan tillämpas i den västerländska kyrkan. Den förföljda kyrkan blir, i vissa avseenden, ett intresse för en relativ liten grupp av människor som har ett intresse för mission i särskilda länder, och inte för alla troende.

Alltså finns det ett problem i att måla upp en så skarp linje mellan dessa två kyrkor, den förföljda och den som har privilegiet att leva utan att behöva gömma sin tro för världen utanför. Denna artikel har som mål att argumentera för en vision för kyrkan som måste inkludera båda dessa kyrkor, och undvika det vanliga misstaget att behandla den förföljda kyrkans erfarenheter och tro som något extraordinärt och onormalt. På samma sätt som den förföljda kyrkan kan lära sig av kyrkan i den fria världen, kan den fria världens kyrka lära sig från sina förföljda bröder och systrar. I slutändan är det som man anser vara onormalt och extraordinärt något som två av fem kristna i Asien upplever. Inte så onormalt trots allt!

I sin akademiska reflektion om övergången från perioden av hård förföljelse till ett relativt fritt samhälle i de post-sovjetiska länderna, observerar Olga Zaprometova att med frihet medföljer en ännu större uppdelning och fragmentering av kyrkan i den före detta Sovjetunionen. Delvis finns det en blindhet för vad den ryskortodoxa skribenten Andrey Suzdaltsev kallar för ”förföljelse inifrån”. Denna förföljelse inifrån, kommenterar Zaprometova, är vad man kan identifiera som ”själviska begär, syndens tillkortakommanden (brist på frihet och kärlek), oärlighet, vrede, rädsla…”. Zaprometova går så långt som att föreslå att oförmågan att identifiera och erkänna ”förföljelse inifrån” är en av de främsta orsakerna till att kyrkan faller offer för ”neomytologier som välståndsevangeliet, och gamla frestelser som nationalism.”

Denna observation kan vara nyttig för kyrkan i den fria världen av två anledningar. För det första motsäger den liberalismens avgudadyrkan som antyder att frihet är ett universalmedel mot världens ondska, även om frihet är korrekt baserad på idéer om värdighet och människovärde. Lika mycket som det är viktigt att försvara individernas rättigheter och friheter, löser inte extern frihet ”förföljelse inifrån” som är orsakad av syndiga begär. Det skulle kunna vara att kyrkan i den fria världen inte har mycket att dela med sig av till troende som lever under förföljelse. Ändå genomgår den utan tvekan olika ”förföljelser inifrån”, som behöver motstås med ännu större iver och engagemang. Om så är fallet, är gränsen mellan dessa två kyrkor suddigare än vi tror. Erfarenheterna för dem inne i eller utanför förföljelse kan variera beroende på externa krafter. Dock kan vi finna några gemensamma nämnare beträffande interna strider och utmaningar, som överbryggar vad som verkade vara två olika verkligheter.

Referensen till kyrkan i före detta Sovjetunionen är lärorik av en annan anledning. Den förföljda kyrkan, efter acceptansen av nya villkor i det demokratiska samhället, har blivit överraskad och oförmögen att skydda sig själv från nya frestelser som var okända tidigare. Som ett resultat har fragmentering och uppdelning plågat dem som trofast uthärdade totalitära regimers fasor. Låt mig föreslå att ett delproblem är ett vakuum där de förföljda kyrkorna finner sig. Ett sådant vakuum förbereder inte troende för komplexiteten i pluralism och konsumism. Verktygen som smitts i oppositionens eld blir föråldrade när den synliga förföljaren försvinner inom några ögonblick. Tänk om den fria kyrkan hade delat sin erfarenhet med den förföljda kyrkan, varnat den för farorna med konsumismens och individualismens avgudadyrkan?

Omvänt, tänk om den förföljda kyrkans röst förstärks så att den globala kyrkan hör? Jag tror verkligen att de ovannämnda verktygen som smitts i oppositionens eld kan tjäna kristna gemenskaper i Europa och Nordamerika. Hängivenhet och trohet inte bara till Gud utan till Kristi kropp, kyrkan, med betoning på bön kan säkerligen gynna produktivitets- och programorienterade kyrkor. Självklart är kontextens betydelse oundviklig. Men kanske kan vi vara öppna för att höra våra bröder och systrar och låta deras vittnesbörd upplysa vårt kristna liv och vår kristna verksamhet.

En enhetlig vision för kyrkorna är ett rörigt projekt som kräver mycket ledarskap och urskiljning. Men, anta att vi förstår mångfalden i Kristi kropp och låter alla dess delar bidra till samtalet. I det fallet kan vi förvänta oss att det uppstår nya modeller och teologiska konstruktioner som gynnar kyrkan. En annan anledning för det är den ständigt föränderliga geopolitiska situationen i världen. Länder som generellt anses vara begränsade kan enkelt förändras över en natt. Därför är det absolut nödvändigt för kyrkorna att vara känsliga för Andens röst och vara medvetna om erfarenheter från andra kyrkor. Historien har tyvärr också gott om fall där fria och demokratiska nationer har erfarit regression till auktoritära strukturer, tyranni och totalitarism. Det gör den förföljda kyrkans röst inte bara kritiskt viktig utan profetiskt väsentlig.

Källor som använts i artikeln: Open Doors om förföljelse och Olga M. Zaprometova, ”From persecution to ’prosperity’” (Journal of the European Pentecostal Theological Association 38:2).

Fakta:

Den här texten är skriven av Roman Purshaga. Han är född och uppvuxen i Moskva och växte upp i ett hem med pastorer och missionärer. Han tjänar som ledare för en av skolorna som utbildar pastorer inom Assemblies of God och fortsätter att delta i olika missionsinitiativ. Med sin fru Lisa uppfostrar Roman tre barn.