”Våra länder är religiösa, men det finns ingen tro”

Samir är en del av ett ungdomsteam i Centralasien som möter muslimer och förändrar liv med passion för Kristus.

Vi möter Samir när vi ska äta lunch tillsammans med hans team i en stad i Centralasien. Han har precis flugit in från hemlandet. Han hinner knappt sätta sig ner när han berättar, med mobilen i handen, att en känd journalist med en miljon följare på Instagram har publicerat en bild på när några kristna ber på gatan och en video när Samir predikade i en församling för några veckor sedan. Han visar oss inlägget och säger: 

”Någon har smygfilmat mig när jag predikade och gett filmen till journalisten.”

Det som bekymrar Samir mest är att journalisten har taggat inlägget med KGB. Det vill säga att hon har skapat en länk till säkerhetspolisen så att de lätt kan hitta till hennes bilder på kristna och videon på Samir. Samir såg inlägget precis innan han kom till grannlandet där vi möts och nu är han orolig över vad som kommer att hända när han flyger tillbaka imorgon. Han säger: 

”Jag är lite orolig över att KGB kommer och möter mig på flygplatsen när jag landar och säger: ’Kom med oss’. I mitt land är det olagligt att predika evangeliet på gatan. Även om videon på mig är i en lokal, så har de ändå ögonen på oss.”

Samir lägger undan mobilen, ler och säger att vi ska ta för oss av maten som hunnit komma till bordet. Hans team består av ungdomar som flyttar från sina hemländer till olika närliggande centralasiatiska länder för att missionera. Vi frågar varför? Och får svaret att de vill dela med sig av den friden som finns inombords. Ungdomarna har flyttat över landsgränser, utan föräldrar, och lär sig hur man lever ett vuxet liv. De går ut tillsammans och möter människor på stan eller organiserar olika events.

”Vi älskar att vara tillsammans och pastor Samir hjälper till när vi behöver hjälp”, säger de med en röst. 

För att tjäna pengar jobbar de på kaféer och liknande ställen där det är lätt att få jobb och träffa massor av folk. Alla i teamet är 18–24 år gamla och Ljus i Öster stödjer två ungdomar i gruppen. De berättar att folk ofta frågar om varför de är kristna och kan säga: ”Du är ju asiat, varför tror du på en främmande religion?” Ungdomarna berättar att då delar de sitt vittnesbörd och vad Gud har gjort i deras liv. En av dem säger: 

”Vi träffar många muslimer och de vill vara våra vänner trots att vi är kristna. Vi har en annan Gud och många är nyfikna på det och vill veta varför vi tror annorlunda.”

De berättar att muslimer har många regler, men att det som kristna har är tro och kärlek. Muslimska ungdomar har många frågor kring hur man får en bra relation till sina föräldrar och teamet pratar ofta om olika delar av livet, både om små och stora saker.  

”Alla tror på Gud i Centralasien. Ingen är ateist. Så man har alltid något att prata om. Våra länder är religiösa länder, men det finns ingen tro. Det är fullt med traditionella muslimer och många är det för att föräldrarna är muslimer”, berättar teamet. 

Samir åker runt i de olika regionerna och stöttar upp teamen, tar reda på vilka behov som finns och hjälper till. Det blir alltid en stor måltid tillsammans, som idag. De unga börjar äta och prata med varandra, det syns att de är som en stor familj. 

Samir berättar om en tvådagars träning för 100 ungdomspastorer som de hade i ett hotell för tre år sedan. På andra dagen kom det 20 män från KGB och arresterade dem. De tog allas dokument och hade redan förberett Samirs papper och skrivit en rapport om honom. Tre av dessa KGB-agenter är väldigt kända i landet, de ville avancera i sin tjänst och få högre rang genom att ta fast 100 kristna ledare på en och samma gång. Det blev förhör. En kvinna tog fram sin mobil, lyfte den framför Samirs ansikte, började filma och sa: 

”Varför tror du på Jesus?”

Samir berättar att han spontant började dela sin historia, utan att förstå varför. Han berättade om hur hans bror blev fri från droger med hjälp av Jesus och sa till kvinnan:

”Om den här stolen hade räddat min brors liv, hade jag trott på stolen och berättat om den för alla jag möter.”

Det blev totalt tyst och tystnaden fortsatte en stund. Samir tittade upp bakom mobilen och såg att kvinnan grät. Hon tog bort mobilen, la den i fickan och gick ut ur rummet. Samir säger att när han hade delat sitt vittnesbörd ändrades hela atmosfären i rummet. Agenterna blev plötsligt artiga och sa: ”Vi ser att ni är bra människor”, och Samir och teamet fick tillbaka sina dokument. 

Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.