Seger och nederlag

För ett tag sedan fick jag ett mejl. Meddelandet var ifrån en av de inhemska missionärer som vi stöder. Han är ung och tjänar Gud i ett centralasiatiskt land. Nu befinner han sig i ett av grannländerna. Tillsammans med ytterligare en handfull personer utgör de ett team som har som mål att starta upp en ny församling i en onådd folkgrupp. Han vet redan nu att de kommer att möta på många svårigheter och problem. Man får inte starta upp en församling hur som helst i landet. Därför behöver de vara försiktiga eftersom de kommer att göra något olagligt. Det finns också ett starkt religiöst tryck från islam som är den rådande religionen. Han vet därför att många inte kommer att våga följa Jesus även om de skulle vilja. Det är helt enkelt för tufft att bryta med familjen och det övriga samhället. 

Men den unge missionären är van. De senaste två åren har han arbetat i grannlandet under liknande förhållanden. De har behövt vara försiktiga när de har vittnat för människor. Grannarna har koll på dem och ser vilka som får besök. När som helst skulle de kunna kalla på polisen, om de anar att något olagligt sker. Trots det har de fått se resultatet av sitt arbete. En handfull ungdomar har den senaste tiden kommit till tro och nu lärjungatränas de av det team som är kvar i landet då vår nationelle missionär drar vidare. Det är något stort vi bygger, skriver vår lokale arbetare. Gud gör något betydelsefullt i Centralasien. Trots att det är farligt har missionären bestämt sig för att vara med. 

Han berättar om hur Gud den senaste tiden har påmint honom om att man behöver vara modig då det gäller Guds rike. Återigen har han läst berättelsen om Paulus i Bibeln och fascinerats över hur djärv och uthållig han var. Paulus gick dit ingen annan gick, även om det var farligt. På samma sätt har den unge missionären nu själv upplevt en kallelse till grannlandet. Han vet att det är farligt, men han känner sig kallad. Efter att ha skrivit om kallelsen, delar han också smärtan han känner kring sin egen familj. Återigen har hans pappa fallit tillbaka in i alkoholmissbruk, vilket i sin tur har lett till att han misshandlat sin fru och vår missionärs mor. För en kort tid var vår nationelle arbetare tillbaka i hemlandet för att stötta upp den övriga familjen. Nu har han återigen fått lämna dem i Guds händer för att återgå till sitt uppdrag. Det är dock jobbigt att veta att familjen inte mår bra och han vädjar om förbön.

När jag läst klart mejlet och bett en liten stund för vår lokale arbetare, tänker jag på att innehållet väldigt väl sammanfattar livet för flera av våra nationella missionärer. Just nu stöttar Ljus i Öster omkring 200 inhemska missionärer. De är våra lokala hjältar. Många av dem betalar ett högt pris för att göra Jesus känd i områden som är svårtillgängliga. Även då det är förbjudet väljer man att grunda församlingar. De behöver både mod och djärvhet. De är inga supermänniskor utan helt vanliga personer.  Precis som du och jag möter även de på olika utmaningar i sin vardag. Hand i hand med segrarna går också nederlagen. När någon kommer till tro på fältet är det samtidigt problem i den egna familjen och så vidare. De behöver våra förböner. Vi får be för beskydd, ledning och genombrott. På så sätt kan vi samarbeta med våra lokala arbetare och tillsammans se hur evangeliet når vidare in i nya områden. 

/Magnus Lindeman
Missions direktor, Ljus i öster