Samtal om Jesus på Kaukasiska berg

Vad är kultur och vad är evangelium? Lovisa Furingsten skriver om möten med nådda och onådda under en resa till Kaukasus tillsammans med Ljus i Öster.

Vi blev mötta av vår unge chaufför på flygplatsen. Han var pratglad och spelade västerländsk musik varvat med rytmisk musik från just hans folkgrupp, medan han berättade att det var hans farfar som grundlagt flygplatsen. Vid en poliskontroll fick vår förare visa på en vilja att göra rätt för sig genom att vara beredd att betala böter för en förseelse som inte var lätt att förstå sig på. Det hela slutade med att poliserna förvånades över hans goda humör och benådade hans böter.

En barnfamilj välkomnade oss in i sitt hem med öppna armar. Morgonen därpå var det söndag och vi fick ta del i hemmets husförsamling. TV:n slogs på och sånger med både rysk och engelsk text visades i rutan medan alla reste sig upp till Guds ära och tillbad den högste skaparguden. Efter gemensam bön var det dags för dagens predikan med fokus på bön. Efteråt serverades te och kaffe runt köksbordet. Flera delade sina vittnesbörd. En berättade hur Gud verkat i dennes liv under många år, då i hemlandet i Centralasien. Personen kom till tro trots brist på andra ’syskon i Herren’, därefter ledde Gud stegen till Kaukasus, till en pastor som kunde ge fortsatt vägledning, och till en husförsamling som nu verkligen betydde allt. En person från ett annat folkslag berättade om hur han mötte Jesus och livet förvandlades. Han är nu den första kända personen i det folkslaget som känner Jesus Kristus.

Därefter åkte vi till en skola för att spela en form av innebandy med lärare och barn i olika åldrar, på en bucklig, oklippt gräsplan. Vi sprang så att svetten lackade och gräset yrde, hejade på varandra och gjorde high five när bollen gick i mål. Som avslut fick vi lyssna till en sedelärande berättelse om barmhärtighet; kärnan i evangelium presenterades utan att begrepp som Gud, Jesus och Bibeln nämndes.

Efteråt blev det gemenskap tillsammans med några av dem som gjort eftermiddagen möjlig. En av dessa bad frälsningsbönen och det visade sig sedan att denna person är en av samhällets nyckelpersoner som familjen bett för mycket och odlat kontakt med under flera års tid. Wow, vi hade precis fått se hur hemgruppsarbetet fungerade ’in action’.

På kvällen upplevde vi en stund av nostalgi då vi fann många gemensamma sånger på tyska, svenska och ryska, som ”O, store Gud” och ”Som en hjort längtar efter vatten”. Men pappan i familjen gjorde oss uppmärksamma på att dessa sånger inte funkar i nuvarande kontext. Människor kommer från djupt rotade muslimska sammanhang där inte dessa sånger är en del av deras kulturarv och därmed inte naturligt appellerar. I möte med andra trosuppfattningar gäller det alltid att vara vis. Det är Jesus Kristus som frälser men mycket annat går att vara utan. Frågan är: vad är kultur och vad är evangelium? Utmaningen är att möta varje person där den är, i sin kultur – och inte med vår kultur. Detta är en utmaning inte bara i Kau- kasus utan även hemma i Sverige.

Dagen efter hjälpte vi till att rensa ett igensatt avloppsrör i kökets diskho, samt delar av gården som var igenvuxen. Det märktes tydligt var familjen lade sitt fokus; människors frälsning prioriterades före det materiella.

Nästa dag fick vi skjuts i tre timmars stekande sol av ett pratglatt par som avsatte arbetsdagen för att hämta oss. Kvinnan berättade att hon inte hade känt Jesus så många år men att hon nu var i behov av att läsa Bibeln varje morgon för att få vägledning.

Hon längtade efter att få ett alldeles eget bönespråk, vilket vi bad om där i bilen. Hon undrade över hur vi såg på problematiken med att hon som ekonom hjälpte kunder att komma undan dyra skatter som staten ville roffa åt sig. Vad innebär Jesu uppmaning att ge Gud vad som tillhör Gud och kejsaren vad som tillhör honom? Det blev ett spännande och krävande samtal på ryska i en bil med nervevade rutor för att få luft, på motorvägar där kossor plötsligt dök upp från ingenstans.

Efter uppfriskande bad i Kaspiska havet fick vi djupa samtal om tro och meningen med livet, med två före detta fångar. Den ena hade ett förflutet som soldat i Ukraina, den andre som heroinmissbrukare. Tidigare liv satte hinder för framtidsutsikter, myndighetsbeslut upplevdes hopplösa. De hade överlämnat sina liv till Jesus men kämpade med frustration och självmordstankar. Min bön är att Gud ska visa sig vara fortsatt trofast för dessa killar, och att vi som församling är lyhörda Guds röst och kallelse i våra relationer, om hur vi bäst kan stötta till andlig mognad. Här krävs mod att våga visa kärlek i handling långt utanför boxen.

När vi nästa dag ansluter till den bil som skulle ta oss till bergen, möts vi av en öppen motorhuv. Inget gott tecken inför en tre dagars bergstripp. ”Igår fung- erade bilen bra” utbrast chauffören när vi möttes. Vi tog plats i en Lada Niva för att bege oss upp till trak- tens högsta bergstopp och möttes av en magnifik vy, cirka 1700 meter över havet, med örnar som till och med flög under oss. Vi stannade i byar där några få bor, och mötte en gammal kvinna, med sina barnbarn. I samtal med kvinnan hade jag därefter famnen full med grunden för två olika tesorter som hon bjöd på.

En, tyckandes, aldrig sinande källa rann med kraftigt tryck ur ett rör där vi kunde fylla våra flaskor, under intressanta samtal med några idrottsmän vi mötte. Spännande, korta, oplanerade möten kan få följder som ingen av oss kan ana. Utmaningen är
att låta Jesu kärlek, som inte har några gränser, få förlösas i förhållningssätt och naturliga, kärleksfulla handlingar. Åh vad jag önskar att dessa tio brottare från Kazhakstan fick ett möte med Jesus via oss, tre enkla svenskar, på detta kaukasiska berg.

En bil med överbliven cement på flaket anlände till huset där vi skulle sova över, och karlarna fick vara med och lägga cement på gården tills mörkret föll. Ef- ter dusch bjöd sommarköket på grillad kyckling med salta lökringar och bröd, samt persikor från träden. Kvällen avslutades i aprikoslunden där vi serverades te från en koluppvärmd samovar. Efter vittnesbörd

om hur Isa (Jesus) förvandlar mörker till ljus kröp vi till sängs, trötta, men med glatt hjärta efter att ha fått vittna om Jesu väldiga gärningar på en plats där den muslimska tron allt mer breder ut sig. Tack Jesus
för din nåd och kärlek till dessa människor – berör, förvandla och rädda!

Vi träffade ett par som önskade umgås en stund innan vår avfärd mot flygplatsen. I brist på utrymme satte vi oss på golvet vid våra väskor och delade erfarenheter med varandra om olika drömmar och syner. Mannen hade kommit till tro genom arbetet i regionen och hade blivit fri från missbruk. Han och hustrun bor med sina barn och svärmor på en gård och sprider Guds rikes väldoft bland släktingar som finns nära. Vi avslutade vår gemenskap med att be tillsammans och säga god natt. Vid 00 skulle vi återse mannen i familjen för att få skjuts till flyget.