Ren dynamit för Guds folk
Edward Sköllerfalk, föreståndare i Pingstkyrkan Örebro skriver om att mötet med Ljus i Östers arbete var som att komma i kontakt med ren dynamit.
Jag har förmånen att få leda en fin församling som blivit lite till åren – strax över hundra. Men trots en del rynkor har vi samma klara blick och fasta steg framåt, eftersom det finns i blodet. Församlingens DNA har alltid burit på kraft och framåtanda.
Församlingen startades med en dröm om att leva såsom människor levde under Apostlagärningarnas tid. Visionen att nå människor i hela världen med evangelium var församlingens hjärta och själva drivkraften. Långt innan medlemsantalet hunnit växa till, ekonomin blivit stabil och organisationen satt sig, skickade vi ut missionärer till andra sidan jorden.
Redan år två i den unga församlingens liv sändes de två första missionärerna till Chile. Sedan avskildes missionärer på löpande band. När församlingen firade sitt 50:e år var 21 missionärer verksamma över fem kontinenter. Men sedan vände det. Av olika anledningar minskade antalet missionärer drastiskt och begreppet mission kom att bli något i utkanten av församlingens liv.
Jag tror att många församlingar brottas med sitt förhållningssätt till mission idag, på samma sätt som vi gjort. Dagens församlingsmedlemmar av den yngre sorten har ibland en begränsad kunskap om mission, och vi som varit med ett tag försöker förstå den nya missionen och de förändrade sätten att jobba med nya länder och förutsättningar.
Som en vanlig lokal församlingspastor var det därför rena dynamiten att få höra om Ljus i Östers arbete i länder där de flesta människorna aldrig hört om Jesus och där de kristna utsätts för den värsta sortens förföljelse.
Insikten jag fick från detta var att det faktiskt är väckelse i många av dessa länder. Trots svår förföljelse och knappa resurser kommer tusentals människor till tro. Gud gör under och tecken genom de troende där och nu skickar församlingarna i dessa länder ut fler missionärer än vad de gamla missionsländerna gör. Hur konstigt det än låter kanske det är tack vare förföljelse och knappa resurser som evangeliet har framgång.
När Jesus sände ut de sjuttiotvå lärjungarna (Luk 10:1-12) var det som får bland vargar. Han sände dem till platser han själv tänkte gå till, med en mycket enkel packning och med uppdraget att förkunna Guds rike och bota de sjuka. De skulle identifiera fridens män och kvinnor, som öppnade upp sina hem för lärjungarna, och som var nycklarna in i fler familjer, hem och städer.
När jag hörde Sydostasien-missionären Eugene Bach berätta om Guds framfart i Nordkorea och Kina förstod jag att Gud frälser och kallar män och kvinnor på samma sätt idag. De blir sedan utsända med bara en ”förklädd” Bibel och det de har på sig. Både de som vittnar och de som tar emot Jesus får förkroppsliga uppmaningen att ta sitt kors på sig och lämna allt. Ändå är detta inte ett hinder för att Guds rike skulle ha framgång utan tvärtom. Dessa människor är vår tids apostlar och pionjärer som inte har några andra alternativ än att leva av och gå i tro, och Herren bekräftar sitt ord genom sin helige Andes kraft.
Detta kan lätt uppfattas som romantiska berättelser från fjärran Östern, som inte har några som helst kopplingar till oss. Men dessa vittnesbörd från fältet utmanar oss att på riktigt börja tro på Gud och vandra i de förutbestämda gärningarna han har kallat oss till. Den Gud som gör väckelse runt om i världen är samma Gud som vi tror på. Så låt oss ta med oss den utmaningen här hemma och fortsätta stötta missionen bland de onådda folken!