”Plötsligt var jag omringad av militärpoliser med automatvapen”

Mattias Martinson föreståndare i Nimbus, Öckerö, skriver om omständigheter som hade kunnat tysta hans sång för gott.

Som barn minns jag hur min storebror Micke satt fast i långa förhör hos den estniska polisen bara för att han heter Martinson i efternamn. Min pappa Ingmar var svartlistad av KGB och Moskvatidningen Pravda skrev om pappa som ”evangelisk kontra bandit”. Evangelisk visste jag inte riktigt vad det betydde, men bandit hade jag koll på. Jag tyckte nog det klingade ganska bra, men det gjorde tyvärr att jag aldrig kunde åka på några resor till Sovjet. 

Men i 15-årsåldern fick jag vara med på en avgörande missionsresa till Polen. Där fick vi möta troende från alla möjliga kyrkotraditioner och vi upptäckte att vi hörde ihop som barn i Guds hus. Vår gemensamma tro gjorde oss till internationella syskon. Det var en avgörande och underbar upptäckt för en 15-åring.

Vi hade en videokamera med oss. Jag minns alla brinnande berättelser i det katolska församlingshemmet med Jarek som suttit fängslad och nästan förlorat sin syn i fängelsehålan. Anklagelserna mot honom var hårda och anledningen var detta enda: Han hade planer på att arrangera kristna konserter. För det fängslades han, utan rättegång. Han berättade nu i tårar om fängelsetiden och hur han genom allt detta hade upplevt Guds påtagliga omsorg. Jag filmade hela samtalet och stoppade kassetten i fickan. Vi frågade till sist vad han skulle göra av sitt liv nu. Han svarade utan att blinka: ”Jag skall fortsätta arrangera kristna konserter.” Det blev ett oförglömligt möte.

Väl ute vid bussen skulle vi säga adjö till våra nyfunna vänner och jag filmade även det. Plötsligt var jag omringad av militärpoliser med automatvapen som anklagade mig för att spionera på deras militärförläggning som låg tvärs över gatan från församlingshemmet. De tog mig med sig in på militärområdet och iscensatte ett snabbt förhör med en aggressiv officer som gjorde min tolk både svettig och stressad. Skillnaden på en tonårs-turist och terrorist blev till slut uppenbar även för officeren som släppte både mig och tolken fria så att vi kunde återgå till vårt bedjande sällskap.

Vad tänker du när du läser Apostlagärningarna? Vad är det för action jag läser?
”Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla.” Apg 16:25-26

Apostlarna som initierade väckelsen sitter i den innersta fängelsehålan piskade och förödmjukade. Detta är alltså vad som sker den första natten i den Europeiska församlingsplanteringens historia. Så mycket för den gästvänliga staden.

Vilken syn och sång i denna mörka fängelsehåla där Paulus och Silas satt fast i stocken med ryggar som svider. Där i midnattens mörkaste timma, omgivna av kriminella och utstötta, yttrade dom inte ens en suck, svordom eller klagan. Istället får vi höra hoppfulla lovsånger som klingar genom valven. ”Och de andra fångarna hörde på” säger texten. Dom lyssnar säkert i både förvåning och förundran till alla de himmelska toner som aldrig klingat så högt på denna plats av lidande.

Det har aldrig varit gästvänligt att följa Jesus, men inga omständigheter kan egentligen hindra oss. Victor Frankl som sattes i naziternas koncentrationsläger sa: ”Allt kan tas från en man, utom en sak: de sista mänskliga friheterna – att välja sin inställning i en viss situation och omständighet”. 

Charles Spurgeon har tydligen sagt: ”Vilken dåre som helst kan sjunga på dagen. Det är lätt att sjunga när vi kan läsa noter i dagsljus men den skickliga sångaren är den som kan sjunga när det inte finns en ljusstråle att läsa vid. Sånger i natten kommer bara från Gud; de föds inte ur mänsklig makt.” (fritt översatt.)

Vem som helst kan sjunga hela vägen till banken när ”pengarna är på kontot, äktenskapet äger, ungarna är underbara, jobbet jublar och församlingen är fantastisk.” Paulus och Silas, Victor och Jarek utmanar oss med lovsång mitt i natten. Omständigheter som hade tystat min sång för gott.

Apostlarna valde sin inställning i fängelsehålan. Det var därför Paulus och Silas sjöng. De sjöng inte för de andra fångarna. De sjöng inte för att dörrarna skulle öppnas. De sjöng enbart för Gud och för sin egen skull. Allt annat var en bonus.

”I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla.”