Översättare och bibelsmugglare

Hellevi Haapamäki var anställd vid Ljus i Öster, som tidigare hette Slaviska Missionen, i 33 år. Detta är den andra delen av hennes personliga berättelse om hennes tid på vår organisation och hennes resa i missionens tjänst. Året var 1966 när hon nyligen hade flyttat till Stockholm och börjat arbeta för Ljus i Öster. Hon kände en stark kallelse att översätta ryska brev och artiklar.

“Dokument från öst kom hela tiden med kurirer på olika vägar. Jag fick läsa dem hemma på nätterna för att kunna översätta dem snabbt. Texterna kom till exempel på långa lakansväv som någon hade lindat runt kroppen så att det inte prasslade. Det var inte enkelt att läsa sådana handskrivna texter.

Alla helger och veckoslut kom det finska gäng som hämtade Biblar. De offrade sin lediga tid, så jag måste offra min för att ge dem Biblar, laga mat och natthärbärgera dem. Jag var med i deras smugglargäng i Finland. Det fanns fantastiska möjligheter för kryssningar till Leningrad och Tallinn och det var inget konstigt att en frilansande finsk översättare från Sverige var med i deras grupper. Vi hade hytterna fulla med Biblar när vi åkte. Ingen kollade dem och sedan forslade vi dem i mindre väskor och satte även fast Biblar på oss själva när vi gick i land. I källaren har jag fortfarande kvar kjolar med en massa fickor.

Jag översatte också mycket material om fångar och fick verkligen leva intensivt med i deras liv. Till exempel familjen Sloboda i Belarus: mamman Nada blev kristen när hon lyssnade på radion och började berätta om sin tro till andra i byn. Flera blev kristna men förföljelsen började. Pappan arresterades, barnen togs och placerades i olika barnhem och till slut arresterades även mamman och dömdes till fyra år. Jag översatte de brev som hon hade smugglat ut från fängelset där hon skrev:

”Jag är tacksam till Gud för denna skola. Även här i öknen ger Han mig levande vatten och lär mig sådant som jag inte skulle ha lärt mig under normala förhållanden. Och jag är säker på att Han är mäktig att bevara mina små barn och lämnar dem aldrig.”

En dag 20 år senare kom två unga män på besök till vårt kontor, Pavel Sloboda och hans bror Kolja, två fina unga kristna män. Pavel hade kommit till en bibelskola i Sverige. Alla Slobodas barn var bevarade i tron, trots barnhemmens ateistiska uppfostran. Gud är trofast.

Jag avslutar med en resa som jag aldrig glömmer – hösten 1969 till Polen. Det var dags att packa vår lilla Volkswagen. Hur mycket Biblar skulle vi ta med? Hur skulle vi packa? Vi hade inga gömslen i bilen. Ändå tog vi med så mycket det bara gick och fyllde alla tillgängliga utrymmen. På färjan i Ystad mot Swinoujsie lämnade vi in våra pass och visumansökningar för att få tillbaka dem på morgonen, om allt gått bra. Trötta kröp vi till kojs så snart som möjligt. Vi hade knappt hunnit lägga oss då det knackade på dörren. Oj, hade de redan kommit på oss? Hade de kollat bilen?

Med bultande hjärta öppnade jag iklädd i bara pyjamas. Där stod tre uniformerade herrar! Först blev jag väldigt rädd, men sedan såg jag att deras miner inte var så illavarslande. De till och med log! En av gentlemännen bar på en bricka med en vas med blommor i och en liten silverassiett med ett svenskt pass.

– God afton, sa mannen på tyska. Vi har kommit för att gratulera er. Ert visum var det 20 000:e och det ska vi fira! Följ med oss så ska vi bjuda er på kaffe och konjak!

Där stod jag i min pyjamas och hade egentligen ingen lust att gå och festa med dem. Jag var fortfarande lite misstänksam. Ville de bara snoka vidare och kolla vilka vi var? Så jag tackade för blommorna och vänligheten, sa god natt och somnade lite undrande hur detta skulle sluta.

På morgonen när vi var på väg mot bilen vinkade en av männen till mig och bad mig följa med till passagerarhallen. Min väninna fick gå till bilen. I hallen möttes jag av en delegation med uniformerade herrar. De höll tal för mig på polska som tolkades till tyska. Jag fick en blombukett till och en present. Men det bästa väntade. En av tjänstemännen följde med mig till bilen där min väninna väntade i en lång bilkö till tullen. På grund av all festyra hade vi inte hunnit fylla i tulldeklarationerna.

– Ingen fara, det ska vi ordna, sa tjänstemannen.

Tullmannen fyllde själv i blanketterna: ”Ingenting att deklarera!” Sedan öppnade han bildörren, min väninna tog ett foto på oss och en port öppnades vid sidan av tullkön. Man gjorde honnör och släppte i väg oss. När vi var på betryggande avstånd från tullstationen, släppte vi loss, prisade Gud och förstod att Han har humor. Biblarna kom dit de skulle.”

Läs den första delen om Hellevi här.