Missionsbefallningen är inte valfri
I Ljus i Östers DNA ligger ett tydligt fokus på onådda folk. Det är vår drivkraft och något vi aldrig får tröttna på att arbeta för. Vi menar att det är en mänsklig rättighet att få höra om Jesus. De som aldrig har hört evangeliet behöver få göra det, åtminstone vid ett tillfälle under sitt liv.
Men varför är det egentligen så viktigt att fokusera på de onådda folken?
Lite förenklat skulle man kunna tala om två skäl. För det första så handlar det om vårt lärjungaskap i förhållande till Jesus. Hur vi hanterar missionsbefallningen handlar om hur vi hanterar Jesus och hans ord. Min nivå av lydnad till Jesu befallningar visar mig också min nivå av kärlek till honom.
Dagen jag blir en kristen väljer jag att lägga mitt eget åt sidan för att under resten av mitt liv leva med Jesus som min Herre. Han har köpt mig genom sitt blod, och därför tillhör jag honom helt och fullt. Detta innebär att det som är viktigt för honom också blir viktigt för mig. Det han befaller, det lyder jag. Sedan kommer vi brista på många områden, ingen av oss är felfri, men det är ändå detta som är grunden. Vi fokuserar på onådda folk, därför att Jesus i sin befallning kallar oss till att nå alla folk.
Det andra skälet till varför det är så viktigt att fokusera på de onådda är därför att det inte finns någon frälsning utanför Jesus. Jesus är enda vägen till Fadern (Joh 14:6). Hos ingen annan finns frälsningen (Apg 4:12). Han ensam är medlaren mellan Gud och människa (1 Tim 2:5).
Det innebär att om människor ska ha en chans att bli frälsta behöver de också få möjlighet att höra om Jesus. Men, kan man tänka, den oskyldiga kvinnan som bor i bushen i västra Kina då? Hon som aldrig har haft möjlighet att höra evangeliet. Visst måste det finnas frälsning för henne på något sätt? Här är Bibeln väldigt tydlig med att det inte finns en enda människa som är oskyldig inför Gud. Alla är syndare (Rom 3:23) och syndens lön är döden (Rom 6:23).
I Romarbrevet kapitel 1 till 3 bearbetar Paulus människors förlorade tillstånd utanför Jesus. Ingen kan försvara sig genom att säga att man inte fått del av de goda nyheterna, för Gud har visat sig i sin skapelse, hela naturen vittnar om Honom och det är nog för att vi ska börja söka honom.
Bilden som målas är mörk. Men Paulus vet vilket hopp han själv fått ta emot i Jesus Kristus, och därför är han skyldig att också ge det vidare till alla dem som inte har samma hopp. Därför uttalar Paulus också tydligt att han har skyldigheter mot olika folkgrupper (Rom 1:14).
Jesus är lika tydlig. Han vill inget hellre än att nå den där kvinnan i bushen i Kina med sina goda nyheter. Han lämnar de 99 funna för att gå ut i vildmarken och söka efter den som är förlorad, så att skaran ska bli fulltalig.
På samma sätt har även vi ett ansvar inför de onådda folken. Här handlar det både om vår kärlek till Gud och om vår kärlek till vår nästa. Inte alla kan gå till jordens yttersta gräns. En del kan det. Men vi kan alla engagera oss i missionsbefallningen. Vi kan be. Vi kan ge. Vi kan se till så att så många som möjligt går.