Magnus Lindeman: Därför satsar vi på lokala missionärer – istället för västerländska
År 2020 finns det fortfarande fler än 2 miljarder människor som aldrig har hört evangeliet, samtidigt som mindre än 1% av insamlade medel till kristen verksamhet går till att understödja pionjära satsningar bland onådda folk.
Om vi som kristna menar allvar med att försöka fullborda Jesu missionsbefallning, behöver vi fördela om våra resurser. Och vi behöver våga ställa oss frågan hur vi arbetar som mest effektivt för att nå Jesu mål. För Ljus i Öster har detta, sedan länge, inneburit en tydlig strategi av att understödja nationella missionärer. Här är några av fördelarna vi ser:
1. De har ett försprång.
När en västerländsk missionär kommer till ett nytt land behöver denne lära sig både språk och kultur, och sätta sig in i hur samhället fungerar. Men den som är född och uppväxt, eller har levt i närhet till den folkgrupp som ska nås av evangeliet, kan redan allt detta. Då finns knappt några kulturella barriärer över huvud taget. Inte heller blir den nationella sjuk om denne dricker vattnet eller äter den inhemska maten, vilket är ett återkommande drama för den västerländska missionären.
2. De kan gå under radarn.
Det finns ofta begränsningar för evangelisation i onådda länder, men den nationella arbetaren kan gå ”under radarn” på ett sätt som en västerlänning inte kan. Utländska missionärer drabbas också av fler restriktioner. I omkring 85 % av de asiatiska länderna kan en västerländsk missionär inte röra sig fritt. Det kan dessutom vara farligt för de inhemska troende att träffa den västerländska missionären, eftersom denne många gånger är en uppenbar måltavla både för landets regim och för de okristna släktingarna.
3. De blir ett med folket.
Den nationella missionären kan bli ett med det lokala folket på ett sätt som den västerländska missionären har mycket svårare att bli. Genom att han både ser ut som de andra i folkgruppen och känner till de kulturella mönstren, blir den nationella arbetaren en naturlig brygga till den kristna tron, istället för att upplevas vara en representant för ett främmande land och en konstig religion.
4. De är mer kostnadseffektiva.
Slutligen kommer man inte ifrån att de nationella är mycket mer kostnadseffektiva än de västerländska missionärerna. I runda svängar kostar en svensk missionärsfamilj omkring 930 000 kronor per år (inklusive skolgång för barn, boende, missionärslön osv). För de pengarna kan vi vara med och understödja omkring 25-30 nationella missionärsfamiljer. (Ljus i Öster ger inte fullt stöd, annars skulle siffran minska till 10-15).
Självklart ska vi inte sluta sända svenska missionärer. Självklart ska den som upplever en kallelse, gå dit Gud sänder. Det är i många fall tack vare västerländska missionärer som det idag finns frälsta i dessa länder som är redo att nå sitt folk.
Men när skörden är så stor, arbetarna så få och resurserna så små, behöver vi fundera över i vilka fall det är försvarbart. Om det finns troende i landet som kan göra samma sak som västerlänningen prioriterar vi dessa, både för att vara effektiva men också för att förvalta de ekonomiska medlen på bästa sätt. Vi går helt enkelt in som organisation och ställer oss sida vid sida med den som redan kavlat upp sina ärmar, och bär det arbetet vidare.