Krigssoldaten som blev pastor
När kriget i forna Jugoslavien härjade i början av 90-talet, kämpade soldaten Bernhard Mikulic för sitt folks frihet. Drygt 20 år senare strider han fortfarande för folkets frihet, men nu som pastor och med kärleken som vapen.
Bosnien-Hercegovina tillhör de länder i Europa med minst antal evangeliskt kristna, omkring 700 personer på en befolkning av cirka 3,5 miljoner. I landets sydvästra hörn, i staden Capljina, arbetar Bernhard Mikulic som pastor i en församling som grundades väl i bön.
– Två kvinnor från staden, som blivit kristna i Kroatien under 1940-talet, bad i 50 år om att det skulle komma en manlig, kristen ledare och starta en församling. Och så kom jag, säger Bernhard med ett leende på läpparna.
Han växte upp med en mor som var kristen, men bestämde sig som tonåring för att tron inte var något för honom. Istället satte han sin identitet i sin nationalitet och när kriget kom handlade allt om att förgöra fienden.
– Jag ville hämnas på de som dödat mina släktingar och skydda min stad och min familj.
Bernhard insåg ganska snart att krig inte är lösningen på landets problem. Han började ta droger och flyttade till Kroatien där han nådde en bottenpunkt i livet.
– Jag var deprimerad och bestämde mig för att testa att be som min mamma hade lärt mig.
Till sin förvåning svarade Gud på Bernhards böner, men trots det fortsatte han med drogerna. Ungefär ett år senare, under en sen natt på ett diskotek i Tyskland, kom den verkliga vändningen.
– Jag hade tagit en hel del ecstasy och kände mig på topp. Men så plötsligt började jag känna mig sjuk och svettades. I ett ögonblick påmindes jag om hur Gud hjälpt mig under året och blev rädd att han inte skulle hjälpa mig mer.
– Jag satt i ett hörn och grät som ett barn och sa till Gud att jag vill lämna allt till honom. ”Lämna cigaretterna”, svarade han och jag blev lite besviken eftersom jag hade ett fullt paket. Men jag gjorde det och ett par månader senare mötte jag Jesus i en hemgrupp i Slovenien.
Men trots mötet med Jesus, fanns det fortfarande sår som behövde läkas. Tillbaka i hemstaden Mostar besökte han stadens kristna församling där han mötte människor från olika etniska grupper. Hans instinktiva reaktion var att lämna mötet, men när musiken satte igång berördes han starkt av Gud och upplevde att han ville ha honom där. Kort tid därefter var han med på ett hemgruppsmöte och de frågade om han ville be dem om förlåtelse för vad hans etniska grupp gjort under kriget.
– Det kändes lite svårt eftersom jag inte hade gjort dem i gruppen något. Men Gud visade mig snart vad jag hade tänkt i mitt hjärta och när jag bad om förlåtelse i mitt namn och i min nations namn blev jag fri att åter älska.
Nu är försoningen och kärleken högst upp på Bernhards Mikulic prioriteringslista.
– Jag tror att vi kommer att bygga en kyrka i Bosnien som kommer att föra försoning och fred till det här landet. Det är därför vi är här, för vi tror att Jesus Kristus är det enda hoppet för Bosnien.