Jesus klev in på ett ryskt barnsjukhus
Femåriga Sonya får syn på Sasha. Hon kastar sig upp i hans famn och kramas tills han nästan tappar andan. En oväntad vänskap har uppstått mellan en liten tjej som kämpar för sitt liv varje dag, och en man som valt att visa Jesu kärlek där behoven är som störst.
– Det kan verka litet, men vår vänskap har gett henne styrka. Tack Gud! säger Sasha.
Sasha hälsar på Sonya ofta – hon är en av de 300 tappra barn som hans team fått hjälpa i år. Varje vecka kommer teamet med volontärer till canceravdelningarna för att lyfta barnen ur den känslomässiga krasch som sjukdomen drar ner dem i, och förmedla stunder av glädje. För en timme får de glömma anledningen till varför deras hår faller av och munskydden täcker deras ansikten. De får fly de smärtsamma behandlingarna in i lek, hopp och liv. Tillsammans spelar de spel, promenerar, pysslar och pratar om Jesus. En gång i månaden slår teamet till lite extra och bjuder in underhållare, och serverar ett smörgåsbord fullt med godsaker för föräldrarna.
Teamet fyller på med fler leksaker i kartongen som fått namnet ”Tapperhetslådan”. Ur den får barnen välja en ny leksak efter sina behandlingar.
– Läkarna vittnar om att barnens testresultat alltid ser bättre ut efter våra besök, säger Sasha. Det var en stor överraskning för teamet.
Det finns två sjukhus i staden som behandlar cancersjuka barn med över 500 patienter årligen. Luftföroreningarna ökar antalet cancerpatienter i regionen. Behoven är stora, och medan sjukhusen tar hand om den medicinska vården så behövs fortfarande den känslomässiga och andliga vården.
– Som Kristus fanns där för de sjuka, finns också vi, säger Sasha.
När Sasha och hans familj flyttade hit började han med att ge äktenskapsrådgivning. Men paren som kom bar på utmaningar som behövde mer än vad samtalen kunde lösa. De kom desperata och uppgiv- na, för deras barn var döende i cancer. Sasha följde utmaningen Jesus gav honom ut ur kontoret och in på sjukhusavdelningarna. Nu hjälper de både barnen och föräldrarna, och bygger relationer som varar längre än sjukdomen.
Varför gör ni det här? Det undrar varje familj de hjälper. När den frågan ställs får de chansen att göra det de verkligen brinner för – berätta att de är frälsta och dela evangelium.
– Genom att finnas där, investera tid och engagera oss i människors liv så vittnar vi om att vår Herre och Frälsare, Jesus, finns och älskar dem. Föräldrar vars barn är döende i cancer kan delas in i två kategorier, berättar Sasha:
1. De som undrar var Gud är i den här situationen.
2. De som är tacksamma för att Gud ger dem styrka nog att klara det de går igenom.
Sasha och hans team har funderat en hel del på vad de ska svara och hur de ska bemöta föräldrarna i båda kategorier för att hjälpa dem få frid med Gud. Varje vecka arrangerar de en workshop där föräldrarna kan ställa sina frågor och närhelst behov uppstår så kan Sasha komma för att möta barnet och dess föräldrar. Efter tre år på sjukhuset har psykologerna börjat rekommendera folk att ta kontakt med Sasha om de behöver en präst.
Sasha berättar att volontärerna mött många barn under den här tiden.
– De flesta av barnen som drabbats överlever, men en del kommer att dö, berättar han. Och sättet de möter döden på beror på om de har mött Gud eller inte. Teamet vill att barnen ska få frid med Gud – men vad säger man till ett barn som är döende i cancer? Sasha konstaterar att för ett barn betyder handling långt mer än ord.
Pojken Misha fick de följa under en lång process. Hans mamma Lena var ensamstående från en liten by, så när pojken skulle opereras i St. Petersburg följde
Sasha med. Första operationen gick inte bra, så de fick göra om den. De gjorde en benmärgstransplantation från mamman och på grund av det blev hon sjuk och fick bo med Sashas familj ett tag. De fick ett speciellt band till familjen under den här resan.
Många blev involverade och hela kyrkan välkomnade dem med öppna armar och enades i bön för dem. Under processen fick både mamman och sonen lära känna Jesus. Efter en lång kamp och ändlösa sjukhusbesök fick pojken flytta hem till Jesus. Han blev bara 12 år gammal. Men för Sasha och teamet var uppdraget inte slutfört. De tog hand om begravningen och stod för kostnaderna. Pappersarbete och tröst – de fanns med i allt. Familjens hyresvärd var inte troende, och när de skulle få ordning på papprena började mamman berätta om sin tro. Då tog hyresvärden emot Jesus.
Lena förlorade sitt enda barn, och det var som att hon förlorade hela livet.
– Hon behövde något att vara en del av, och genom Guds försorg kunde vi hjälpa henne igenom detta, säger Sasha. De hjälpte henne starta upp ett företag. Efter ett tag hände något stort. Lena ville vara med som volontär. Idag är hon en ovärderlig tillgång i cancerteamet. Hon kan dela råd och erfarenheter med föräldrarna på ett sätt som ingen annan kan. Hon vet vad operationerna innebär och kan förbereda föräldrarna för det som ligger framför. Teamet firar alla kristna hög- tider med familjerna och missar aldrig ett barns födelsedag. Om ett barn har särskilda behov
av mediciner eller kläder, ser teamet till att fylla det.
– Genom de starka relationer vi byggt upp har vi kunnat ge dem barnbiblar. Förra julen delade vi evangelium med 300 barn och alla fick en gåva. I påskas kunde vi bjuda 350 barn och 200 föräldrar på kakor. I juni firade vi Barnens dag och hade aktiviteter på två barnhem och två barnsjukhus – och alla fick gåvor. Detta år tar vi en stor risk och delar ut biblar till alla under julen: barnbiblar till barnen och biblar till föräldrar och sjukhuspersonal, säger Sasha.
Egentligen får inte kristen verksamhet finnas på sjukhusen men Gud har öppnat dörrar och sådant har blivit möjligt som annars inte går.
Men allt händer inte av sig självt. Det krävs strategier och teamträning, hårt arbete och relationsbygge. Efter sjukhusbesöken samlas teamet för planering. Sasha mobiliserar lokala församlingar som är med och ber, ger och stöttar.
– Vi håller på att forma ett team som ska gå till ett annat sjukhus. Åtta är med i teamet, och ytterligare åtta har uttryckt att de skulle vilja vara med. Det finns några kvalifikationer för att få vara med. Du behöver vara vuxen själv och du måste komma med rätt hjärta, för atmosfären i teamet är jätteviktig. Tio personer har testat och hoppat av, när de insett att det inte var för dem. I ett fall så föreslog jag för en kvinna att hoppa av. Jag såg att hon inte kunde hantera det hon var med om i mötet med de sjuka barnen. Hon tog med sig det hem och kunde inte längre sova på nätterna, berättar Sasha.
Det senaste året har de kunnat göra tre gånger mer än åren tidigare.
– Ta emot min tacksamhet! Med er hjälp har vi redan kunnat göra så mycket gott. Vi har etablerat goda relationer med sjukhusadministration och läkare. Vi har vittnat om Guds kärlek och vi har visat hans kärlek. Vi är ivriga på att se vad Gud kommer öppna för dörrar för oss och vi planerar att utöka vårt arbete på sjukhuset.
Allt det här är du en del av som stödjer Ljus i Öster.