Isik var beredd att bli självmordsbombare

Den programledare på den kristna teve-kanalen Kanal Hayat som får mest respons är Isik Abla, en turkisk kvinna som gått från mörker till ljus i sitt eget liv. Hon har ett mycket dramatiskt liv bakom sig.

– Jag växte upp i en muslimsk familj i Turkiet. Vi hade det bra ställt, pappa var ekonom och mamma hemmafru. Egentligen hade vi allt – men vi saknade frid, glädje och kärlek.

Det förekom våld i hemmet och pappan var otrogen. Mamman fick ett nervsammanbrott.

– Jag var olycklig och arg som barn, men tänkte att om jag söker den Gud som har skapat mig kanske jag kan få frid. Jag lyssnade på de vuxna när de talade om Gud, det vill säga muslimernas Gud – en gud som är en straffande Gud.

Isik lärde sig om islam och Koranen och när hon var tolv år gammal kunde hon citera en del av den, men på arabiska.

– Jag förstod inget och Koranen hade inget inflytande i mitt liv. Jag blev allt mer arg och bitter. Jag började på universitetet och studerade islamisk litteratur, men allt det jobbiga fanns kvar inom mig. Jag kände mig mycket ensam.

Hon träffade en man som sökte lika mycket efter Gud som hon själv, och de gifte sig. Han var en fanatisk islamist och snart hade Isik också blivit det.

–Vi hade ett hjärta för det heliga kriget ”jihad”. Vi gav pengar till ”jihad”, och hade jag blivit utvald hade jag gärna blivit självmordsbombare själv, berättar Isik Abla.

Isik gjorde yrkeskarriär och fick en bra position i ett företag, men hemma hade hon ett helvete. Hennes man misshandlade henne. Hon skulle disciplineras till att bli en bättre muslimsk kvinna.

– Det värsta var att jag trodde att han hade rätt. Jag saknade fullständigt självförtroende och självkänsla. Jag tyckte inte att jag var värd någonting.

Genom sitt jobb fick Isik Abla börja resa till Europa. Hon såg ett annat liv, och började komma ur sin egen lilla box. Men det var inte populärt hos mannen. En dag höll han en kniv mot hennes strupe och gav henne två alternativ: Antingen att hoppa från åttonde våningen eller att lämna det muslimska landet Turkiet för gott. Hon flydde till USA.

– USA är ju ”frihetens land”, men jag blev inte fri för att jag flyttade dit. Vreden och bitterheten fanns kvar inom mig.

Hon kom ur askan i elden när hon träffade en ny man. Han var alkoholist och narkotikamissbrukare och hon blev återigen utsatt för övergrepp och mådde dåligt.

– Vändpunkten kom på nyåret 2000. Med vår dotter på två och ett halvt år och svärmor i bilen körde min man, full och knarkpåverkad, sick-sack på motorvägen. Jag ville ta över ratten, men han vägrade. Grälet slutade med att han sparkade ut mig ur bilen.

Där stod jag i den mörka kvällen vid vägkanten och grät hejdlöst. Jag tog av mig örhängena och drog i min korta kjol så att folk inte skulle tro att jag var prostituerad. Jag grät och anklagade Gud: ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”

– Jag hade nått botten och ropade ”hjälp” till Gud. Då stannade en kvinna med sin bil och lät mig åka med. Jag kände mig som en slagen hund, som bara väntar på nästa slag, men jag mötte kärlek.

– Varför gör du det här? frågade jag kvinnan. ”Vad skulle Jesus ha gjort?” svarade hon. ”Gud sände mig”, fortsatte hon och sa också att Gud hade planer för mitt liv.

Kvinnan tog med sig Isik Abla till ett hem där hon fick möta en massa andra kärleksfulla människor som uppmuntrade henne. Inte bara det, en av kvinnorna erbjöd Isik att få bo hemma hos henne. Dagen därpå hämtade hon sin dotter hos svärmor och flyttade in hos kvinnan.

– Hon var också en ensamstående mamma och jag ville inte ligga henne till last, så jag började genast se mig om efter ett jobb. Jag fick jobb på ett företag som bland annat gjorde bibelsidor för Internet. Varje dag började med bön och bibelstudium. Det var visserligen frivilligt, men jag tänkte att det var bäst att gå dit. Men jag sa till Allah att jag var muslim, och skulle dö som muslim. Jag gick bara dit för att få behålla mitt jobb.

– Jag kände en frid och kärlek där och ju mer jag såg hur de kristna arbetskamraterna levde sina liv blev kontrasten mot mitt kaotiska liv märkbar. Men det är svårt för en muslim att vända om och bli kristen. Det är att vända ryggen åt sin religion, kultur, familj och allt.

En dag satt Isik Abla helt förlamad på kontoret och funderade allvarligt på att ta sitt liv. Hon bara stirrade på sin dataskärm. Sedan rusade hon in på toaletten och grät hejdlöst.

– Jag tittade mig i spegeln. Jag var 28 år gammal och hade misslyckats med allt i mitt liv. Jag grät och grät innan jag slutligen gick tillbaka till min plats.

Efter ett tag kallade chefen på henne. Hon var övertygad att hon skulle få sparken.

– Men han sa: ”Det här har aldrig hänt mig förr. Jesus sa just till mig att han har sett dina tårar och hört din klagan, inte bara på toa­letten nyss utan ända sedan du föddes.”

Sedan fick han leda Isik i en bön där hon inbjöd Jesus i sitt liv.

– Jag visste med ens att jag inte var ensam längre. Ett ljus kom in i mitt liv. Nästa söndag gick jag till en kyrka för första gången. Jag började i en grupp för nyskilda i kyrkan, men jag var så hungrig efter att få uppleva mer av Gud att jag snart tillbringade all ledig tid i kyrkan, sju dagar i veckan. Min lilla dotter fick följa med.

– Jag var sjuk och kyrkan blev mitt sjukhus, förklarar hon.

Efter tre månader gick hon till pastorn och sa att hon ville tjäna Gud på något sätt. Hon förklarade att hon var villig att göra det som ingen annan ville göra – städa toaletter eller vad som helst.

– Då bad pastorn mig att berätta mitt livsöde kommande söndag. Det gjorde jag, och sedan började folk höra av sig. Både enskilda, smågrupper och församlingar ville att jag skulle komma och berätta om mitt liv.

Isik Abla tackade ja till de flesta inbjudningarna och var ute och berättade och predikade nästan hela tiden. Hon träffade också en ny man och gifte sig. Han arbetade i de förslummade ”inner city”-områdena och var också fängelsepastor. Tillsammans började de arbeta i ”Church on the streets” (kyrkan på gatorna).

– En dag fick jag en inbjudan att komma och tala till en liten grupp, långt, långt bort. Jag tvekade eftersom det var en liten grupp och så lång resväg, men Gud sa: ”Res!”

Där fick hon kontakt med en person som öppnade vägen för henne till turkiska, kristna Kanal Hayat.

– Men jag ville leva ett lugnt liv. Jag ville inte predika på teve, så jag bad om tid att be över det. Men Gud puffade på mig. En morgon sa jag till Honom: ”Om du vill att jag ska vara på Kanal Hayat måste du ge mig en börda för Turkiet.” Jag fick en oerhörd börda för folket i mitt gamla hemland.

– Gud frågade mig om jag älskade Honom, precis som med Petrus. ”Ja, jag är beredd att dö för dig”, svarade jag, men han sa att jag inte skulle dö utan leva för Honom.

Isik Abla var väl medveten om riskerna det skulle innebära att visa sitt ansikte på kristen teve i Turkiet. Hennes dotter var då elva år och hon diskuterade saken med henne. ”Mamma, vi kan inte låta fruktan hålla oss tillbaka”, svarade hon.

Samma dag ringde Kanal Hayat och sa att det var väldigt länge sedan hon hade bett om lite mer tid att be över saken. Den här gången svarade hon ja, och nu är hennes program det som får allra mest respons på Kanal Hayat.

– På Kanal Hayat predikar jag ett enkelt budskap. Jag argumenterar aldrig emot islam. Jag berättar bara om det jag själv har upplevt. Talar jag om vrede, berättar jag hur jag själv lärt mig hantera den. Jag talar om jordnära, vardagliga problem som både jag och andra ställs inför. Jag är som en ”syster” för alla.