Hemtjänstbesöket räddade Marias liv

Efter att hennes trygga värld föll samman drabbades Maria av så mycket smärta, våld och tomhet. På randen till självmord skickas hon som hemtjänst till Alexandra, och medan hon jobbar läser hon bibelverserna som hänger på väggarna. Läs vittnesbördet från vår lokala arbetare i Burjatien.

Maria växte upp i en förmögen familj och hade allt hon behövde, men så mördades hennes älskade pappa.

Min lyckliga värld föll ihop, mamma började supa, struntade i mig och brydde sig bara om alkoholen. En kväll kom hon hem med en ny man som söp lika mycket.

De sålde den stora fina lägenheten och köpte ett rum i en enkel barack. Maria gick från att vara ett snällt barn till någon som många var rädda för. Hon kände sig tom. Dåligt sällskap och fattigdom ledde Maria till att börja stjäla. Hon och vännerna, 11-13 år gamla, stal och sålde metallskrot för att ha råd med mat, kläder, cigaretter och alkohol, som även hon börjat dricka. När det var riktigt illa åt de mat från soptunnor. 

Mamman fick senare skrumplever. I nio dagar tog Maria hand om henne innan hon dog i hennes armar. 

– Mamma bad mig om förlåtelse och sa att hon aldrig hade älskat mig på riktigt. Jag grät och svarade att jag hade förlåtit henne men smärtan blev ännu starkare. är hon fyllde 13 fick hon flytta till sin storebror, han som hade dödat deras pappa. 

– Jag hade inget val, annars hade jag placerats på barnhem, vilket på 90-talet var lika med fängelse. 

Från början gick det ganska bra men hennes bror söp mer och mer, och misshandlade både sin fru och sin syster. Frun fick kvarstående men efter alla slag mot huvudet och hamnade på mentalsjukhus. Efter en fängelsevistelse försökte brorsan döda Maria med en yxa, därefter hamnade även han på ett psykiatriskt sjukhus.

Maria gick yrkesgymnasium och träffade därefter en man. Han uppvaktade henne så fint, de flyttade ihop och hon blev gravid. Men han var också alkoholist. Han slog henne och fimpade cigaretter i hennes ansikte. När hon väntade sitt andra barn hade han övergått till tyngre droger. Maria flydde med sina barn till sin mammas släktingar som tog emot dem med öppna armar. Hon fick hjälp att skaffa ett jobb, men fortsatte dricka själv. Hon var väldigt trasig. 

När pojken var tre månader fick han en svår lunginflammation och de blev inlagda på sjukhus. Han skrek oavbrutet och lungorna fylldes med slem. Jag stod i dörröppningen och såg hur min pojke fick muskelryckningar och slutade andas.  aria blev inlåst i ett rum för att inte störa vårdpersonalen.

– Jag skrek och bad dem rädda min son. Sen lyfte jag blicken mot himlen och sa: Jag vet inte om du finns, Gud, men om du gör det, rädda min son och jag kommer att söka och tillbe dig. Några minuter senare öppnades dörren och jag fick veta att Gud hade besvarat min bön. 

Dagen efter de skrevs ut åkte Maria till en ortodox kyrka.  

– Jag tände ett ljus och började be men blev förvirrad av mängden ikoner. En äldre tant förklarade för mig till vem och för vad jag skulle be. Varje dag tände jag ett ljus i kyrkan, varje kväll bad jag om syndernas förlåtelse. Men glädje upplevde jag aldrig. Jag fortsatte att röka och supa och försökte även att ta mitt liv. 

På den tiden arbetade hon inom hemtjänsten och besökte för första gången en kvinna som hette Alexandra. På väggarna hade hon bibelcitat, som Maria läste.

– Vid varje besök sa hon att Gud älskar mig, att Jesus dog för mig och att han inte vill att jag ska lida.

Alexandra bjöd in Maria till församlingen ”Nåd” i Selenginsk där hon fick ett varmt och kärleksfullt mottagande.

– När lovsången började brast jag i gråt och kunde inte sluta.
Efter mötet fick hon samtala med pastor Svetlana (som då var vår lokala missionär) som sa att hon behövde omvändelse.

– Jag blev rädd men bestämde mig för att sluta springa från Gud. När jag bad upplevde jag befrielse och jag lämnade kyrkan som en fri människa. Jag gick inte, jag flög. Mot dagens slut insåg jag att jag inte var sugen på vare sig cigaretter eller alkohol. Jag kände en levande glädje som jag aldrig känt tidigare. En månad senare blev jag andedöpt och fick tungotalets gåva. Jag kände en stor tacksamhet till Gud för allt jag hade fått gå igenom och ville att Gud skulle använda mitt förflutna till sin ära.

Nu är Maria vår lokala arbetare i byn Kamensk. Hon är burjatiska och arbetar bland utsatta barnfamiljer som tillhör minoritetsfolkgrupper. 

– Barnen vet om att mitt hem alltid är öppet för dem och att det finns någon som älskar dem villkorslöst. Det är inte lätt för dem att tro på Gud när de varje dag möts av hat, våld och rädsla. Men Gud hjälper mig att så hopp i deras hjärtan och tro på att Han är mäktig att förändra allt. Just sådan kärlek saknade jag en gång.