Hellevis starka kallelse för östmission
Hellevi Haapamäki (1933–2023) från Finland arbetade på Ljus i Öster, som tidigare hette Slaviska Missionen, i 33 år. Hennes före detta finska arbetsgivare försökte locka henne tillbaka med ett erbjudande om högre lön, men Hellevi frestades inte. Hennes kallelse var stark.
Hellevi skrev några rader om sitt rika liv till en återträff för Ljus i Östers tidigare personal på hösten 2022. Här är hennes berättelse:
”För att jag skulle börja med östmission fick hela min värld göra kullerbytta. Jag var sex år när vinterkriget började och mindes bara död och begravningar. Alla ville glömma bort den tiden, även de kristna. Ryska fanns inte i någon skola och vi visste ingenting om situationen där borta. Jag hörde inte ens någon be för dem.
Jag kom till tro på gymnasiet och drömde om mission. Men mission var bara Afrika och Indien. Om Sibiriens tundror och stäpper eller Ukrainas milsvida åkerfält hörde man inte. Om Gud skulle börja tala om mission bakom järnridån, skulle han behöva tala direkt från himlen. En natt gav Gud mig en stark vision om att mitt missionsfält var bakom järnridån och att jag måste börja läsa ryska. Visionen var så stark att jag kände surkålslukt i näsan i tre dygn. Hemvändande soldater hade nämligen berättat att ryssarna åt mycket surkål!
Jag hade ingen aning om var man kunde läsa ryska, men såg en liten annons i tidningen att en pensionerad lärarinna gav privatlektioner i språket. Jag ringde, vi stämde träff och startade från början: ”Da, da!”. Jag hade inte sagt till någon att jag läste ryska. På nyårskvällen var vi, en liten grupp, i ett hem för att be. Några systrar profeterade och en sa till mig: ”Dig har jag kallat till öst till ett stort folk. Språket känns konstigt för dig, men du kommer att lära dig det.” Efteråt började de gissa vad det kunde vara för språk, kanske japanska? Men jag visste, eftersom jag redan läste ryska.
Jag hörde att i Helsingfors fanns det större möjligheter att läsa vidare. Där fanns också en härlig liten evangelisk församling med gamla ryska emigranter. Där skulle jag kunna praktisera språket. Jag jobbade i Tammerfors och vad var smidigast för Gud att göra för att få mig dit? Jo, han flyttade hela vår firma till Helsingfors och jag fick flytta med. En rysk missionär, Maria Gobert, var med i församlingen. Hon besökte emigranter i Belgien, Frankrike och England och under sina resor stannade hon på Slaviska Missionen i Stockholm. Av henne hörde jag för första gången om missionen och hon berättade för direktorn Ingemar Martinsson att det finns en flicka i Helsingfors som har läst ryska och har östmission på sitt hjärta. Ingemar kallade mig på besök till ungdomsdagar i Stockholm 1963 och 1964. Jag gick på Handelshögskolan i Åbo och läste språk för att bli handelskorrespondent och läste även ekonomiska ämnen. Men jag arbetade aldrig med det och ville det inte heller.
1966 flyttade jag till Stockholm. Den som hade skött bokföringen på missionen gick i pension och de hade ett akut behov av någon som kunde ta över. Det fanns ryska brev och artiklar för Ljus i Öster att översätta och det skulle jag ha känt som min uppgift, men nu fick jag börja studera ett nytt lands lagar och förordningar. Vi hade tre fastigheter med gnälliga hyresgäster och deras hyror att räkna, tre firmors bokslut och deklarationer, alla utgifter och inkomster skulle delas mellan dem i olika procentsatser. Jag visste att man borde förnya hela systemet, men jag var inte den rätta personen att göra det.
Så småningom blev jag befriad från det. Jag hade ju ändå mer än ett heltidsjobb att hantera. Dokument från öst kom hela tiden med kurirer på olika vägar. Jag fick läsa dem hemma på nätterna för att kunna översätta dem snabbt. Texterna kom till exempel på långa lakansväv som någon hade lindat runt kroppen så att det inte prasslade. Det var inte enkelt att läsa sådana handskrivna texter.”
Del 1 av Hellevis berättelse avslutas här. Fortsättningen kommer att publiceras i ett kommande blogginlägg. Tack för ditt intresse och vi ser fram emot att fortsätta dela hennes resa med dig.