Från en liten tidning till ett livsverk

När Lars Narin tog emot en liten tidning vid namn Ljus i Öster hade han ingen aning om vilket äventyr som väntade honom. Att han skulle få se ärren hos de torterade pastorerna han läst om och resa till minoritetsfolken på leriga vägar. Att nå de onådda med Guds ord blev hans livsverk.  

På tåget, under hans första resa till Kina, såg Lars sitt liv i bilder, svepa förbi. I takt med det monotona dunket från tåget, innan han skulle sova, visades livet: böcker, resor och människor som han hade mött. Det var vägar som korsades eller som gick parallellt, med den röda tråden att tillsammans göra en insats för Guds rike. 

Det är inte endast god frukt som har kommit ur Lars Narins nästan 30-åriga tjänst för Ljus i Öster. Det är många, majestätiska och stora träd som fått växa fram ur hans kärlek till Gud, onådda folk, böcker och sina medmänniskor. I förundran över detta livsverk och i skuggan av dessa vackra träd som en symbol för allt arbete som har föregåtts, räcker inte ett tack. Att få höra lite om Lars liv och passionen för Ljus i Öster är ett sätt att förvalta det värdefulla som hans tjänst medfört.
Fram till 1999 hette organisationen Slaviska Missionen och Lars berättar:

– Jag minns min första kontakt med Slaviska Missionen. Jag var 16 år och någon från missionen kom till min hemförsamling i Aneby. Jag skrev på något för att få tidningen och sedan dess får jag den i mitt namn.
Lars köpte och läste alla böcker som presenterades i tidningen; det var bland annat om bibelsmuggling och om personer som blev mördade på grund av sin tro. En bok, Torterad för Kristi skull, påverkade Lars utöver det vanliga, eftersom han fick möta pastorn som boken handlar om. – Han visade sina ärr efter tortyren och det gjorde intryck på mig, berättar Lars. 
Böckerna blev en väg till Ljus i Öster. I slutet av 1970-talet lanserade missionen vänförsamlingsidén och över 100 svenska församlingar fick en systerkyrka i öst. Kyrkan i Aneby fick kontakt med en församling i Vilnius, Litauen och under 1980-talet skickade Lars ibland rapporter till Slaviska Missionen efter resorna dit. Dessutom hämtade han litteratur från Missionen och skickade till pastorer och församlingar i öst. 

– Jag blev känd på Slaviska, för att jag jobbade med böcker. Jag hämtade böcker och skickade till Baltikum. En dag ville den litteraturansvarige på Missionen prata med mig och jag kände att något nytt skulle hända snart. Året efter fick jag förfrågan om att komma till Stockholm och börja jobba på Slaviska Missionen.
Där Lars började, 1990, var det ett guldläge för honom att komma in och arbeta med att få in mer litteratur till östländer. Kommunistregimerna i Östeuropa hade fallit och Sovjetunionen började öppnas upp. Det innebar att böcker, som källaren var full av, kunde skickas till olika länder där folk kunde ta emot Guds Ord och annan litteratur på sitt eget språk. Lars säger: 

– Det första jag gjorde var att tömma böcker i en källare och skicka dem till olika länder i Östeuropa. Genom ett litet fönster på markplan, lyfte vi ut kartongerna med böcker.
Ett fönster hade öppnats, både ut mot öst och på Slaviska Missionen och litteraturen fick vara budbäraren av Guds kärlek. 
Produktion, inköp och distribution av böcker var en viktig del av Missionens arbete från början. De visste att kristna i öst saknade biblar. Det var också därför det blev smuggling av biblar under 1960- till 1980-talet, som Slaviska Missionen är kända för. I början av 1990-talet var Mats Tunehag föreståndare och han skrev artiklar om vikten av att satsa på de onådda folken, berättar Lars. Missionen arbetade i nära kontakt med Institutet för Bibelöversättning och gav stöd till bibelöversättningar samt köpte mycket litteratur på minoritetsspråk från dem. Då ändrades fokus från stora språk som ryska, till minoritetsspråken. Det hängde ihop med den värdegrund som missionen har haft från början, att alla folk har rätt till att få Bibeln på sitt eget språk. Det skickades dagligen brev och paket, och hjälpsändningar gick iväg med tonvis med biblar och böcker.
I samband med att Sovjetunionen öppnades upp, bildades Bibelsällskap och kristna förlag i östländerna. Då kunde de trycka mycket inne i respektive land. 

– När jag stod i boklagret en dag, var det två personer som oberoende av varandra sa till mig att nu är det dags för Kina, säger Lars och berättar att när Wilgot Fritzon kom tillbaka som föreståndare, år 1995, hade han ett stort hjärta för Kina. Då satsade missionen flera miljoner på biblar till Kina. 
Att få vara med personligen och överlämna en första Bibel på ett nytt språk till dem som väntat på den mycket länge, är något inte alla får uppleva. Lars berättar att inför sin första resa till Uzbekistan, ringde han till Institutet för Bibelöversättning för att fråga om Nya testamentet på uzbekiska hade kommit ut än. Då hade de fått en. Den tog Lars med sig till Tasjkent och berättar om glädjen över denna bok hos uzbekerna de bodde hos; de frågade om det fanns fler och om de fick läsa. En nyomvänd kristen satt och läste i tre timmar. Dagen efter skulle Lars träffa mannen som hade koordinerat översättningsarbetet i 17 år. 

– Jag överlämnade Nya testamentet högtidligt. Han tog den försiktigt, öppnade och läste. Då började tårarna rinna nedför hans kinder. Det var ett ögonblick som jag aldrig glömmer, säger Lars. Senare beställdes flera tusen av denna och skickades med en hjälpsändning till Centralasien. 
Det senaste tio åren på Ljus i Öster, har litteraturarbetet varit på halvtid och resten inneburit fältansvar för Kina och Mongoliet. Lars berättar: 

– När Wilgot gick i pension, kom Hans Lindstrand och han ville inte bara ta över kontakterna i Kina och Mongoliet, utan plötsligt kom frågan till mig.Lars hade redan gjort resor till Kina, framförallt till uigurerna i Xinjiang, och även varit och hälsat på sin dotter som studerade språk i landet. Det var därmed naturligt att Lars blev tillfrågad att ansvara för dessa kontakter.  Det mest spännande har varit att jobba med minoritetsfolken i Xinjiang och Yunnan provinserna. Jag hade läst en bok om Asien, gång på gång, jag var ung och tyckte det var spännande, men att jag sedan skulle komma att jobba med området hade jag inte kunnat drömma om. 
En av höjdpunkterna under åren var en rundresa i Kina, då han kunde besöka flera minoritetsfolk i Yunnanprovinsen. Lars säger: 

– Vi tog oss långt upp i bergen på leriga och dåliga vägar, till Lahu-folket och fick träffa folket och församlingen. Det var många av dem som inte hade träffat en vit man tidigare i sitt liv och de var väldigt nyfikna på oss. De hade fixat massor av mat och när vi skulle äta, satt folket bara och tittade på när vi åt. Speciellt barnen tyckte att vi var spännande att se på.

När de skulle hälsa på alla i byn, hade byborna radat upp sig och väntade på dem. På detta sätt kunde de personligen hälsa på alla. Efter resan startades ett projekt för att bygga en bättre väg, som skulle underlätta för skolbarnen som hade långt till skolan. I provinsen finns det 26 olika minoritetsspråk och Ljus i Öster har stöttat bibelöversättningsarbetet där under flera år. 
Nu sänder Ljus i Östers partners i Kina och Mongoliet ut missionärer från sina länder till områden där det finns folk som inte hört evangeliet. 
– Det är spännande och det händer nu! De är inte bara mottagare, utan de har också blivit sändare, berättar Lars. Det verkar som att han i lugn och ro kan gå vidare och Lars ser nästa fas i livet som en möjlighet att ännu mer fortsätta att arbeta med sin passion: att ge ut böcker. Han säger: 

– Jag har lärt mig att producera böcker, sedan jag kom till missionen och jag hoppas kunna fortsätta med det som pensionär. Jag har lärt mig mycket genom böcker och nya världar har öppnats genom läsandet. Nu ger jag ut litteratur som jag själv gärna vill läsa!
Lars berättar att hans roll på Ljus i Öster bäst kan sammanfattas med att vara en tjänare som har försökt förmedla Guds ord till olika folk.

– Jag är rik och tacksam! Jag har fått möta och besöka många fina människor från olika folkgrupper och jag har fått arbeta tillsammans med många fantastiska, begåvade kollegor vilket har berikat mig. Tillsammans har vi hållit vid liv den vision som vår grundare Nils Fredrik Höijer förde fram för över 100 år sedan, evangeliet till onådda folkgrupper i öst.

Efter 30 år i tjänst för Ljus i Öster går Lars Narin i pension, men äventyret med Gud fortsätter. Stort tack och Guds välsignelse från vänner i alla väderstreck.