Företaget är en hemlig församling

Medina och hennes 19-åriga kompis har kommit från ett grannland för att sprida evangeliet. Församlingen de tillhör och verkar i finns inte registrerad och när säkerhetspolisen kommer på besök agerar de som ett vanligt företag. 

”Mitt på gatan blev vi stoppade av polisen som ville se våra pass, men vi har inga dokument som är giltiga här. Vi tittade på varandra och sedan sprang vi bara. Vi är snabba!”

Det berättar Medina, vår lokala missionär i ett land i Centralasien. Tillsammans med en kompis var hon tvungen att springa ifrån polisen när det rådde strikta restriktioner på grund av Covid-19 i landet. Det var allmän karantän och polisen var ofta ute på gatorna för att kontrollera dokument för dem som var ute. De båda unga kvinnorna, 22-åriga Medina och hennes 19-åriga kompis har kommit till landet från ett grannland för att sprida evangeliet. De har bara hemlandets pass och församlingen som de varit med och startat upp är inte registrerad hos myndigheterna. Det innebär att den är olaglig. Församlingen verkar under täckmantel och när säkerhetspolisen är på besök agerar de som ett vanligt företag.  

Jag träffar dem digitalt och på andra sidan av skärmen ser jag två unga kvinnor som sitter på ett café. Det hörs röster runt omkring och solen skiner in genom ett fönster. Medina har kort, askblont hår och ler stort, kompisen bredvid har hon som ett stöd när hon behöver hjälp med att hitta engelska ord. Medina har ett hjärta för unga människor, hon är mentor för unga tjejer som hon lärjungatränar. Dessutom brinner hon för musik och lovsång och är engagerad som ledare i olika hemgrupper. 

Medinas hemförsamling startade en kyrka i grannlandet i Centralasien för två år sedan och förra året gick Ljus i Öster med som partner och började stötta arbetet. Hon berättar att en dag fick hon ett samtal från sin pastor som frågade om hon ville åka till huvudstaden i grannlandet och arbeta där. Medina blev överraskad och samtidigt rädd för vad som skulle kunna hända. Även om landet ligger nära hennes hemland, är det ändå mycket som är annorlunda och kulturen är främmande. Hon berättar: 

”Jag tog bussen och efter fem timmar var jag framme. Jag var rädd och hade ingen aning om hur framtiden såg ut. Hur ska jag vara till hjälp här? Min rädsla handlade om olika saker, dels har jag alltid varit rädd för att prata inför folk, dels oroade jag mig för ekonomin. Jag hade bara tjugo dollar med mig och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag är musiklärare och hade en tanke om att jobba med musik och försörja mig på det sättet, men när jag kom fram möttes jag av olika kriser. Först fick jag veta att musikskolan, där jag skulle jobba, inte hade några pengar och två månader efteråt bröt coronapandemin ut och skolan stängdes. Då brast det för mig, jag bara satt där gråtandes och tänkte att alla dörrar stängdes för mig och jag har ingenting i det här landet. Jag bad till Gud: vad ska jag göra? Snälla, hjälp mig!”

När alla dörrar stängdes, öppnade Gud andra. Medina började tjäna i församlingen med lovsång och är nu lovsångsledare. Hon drömmer om att skriva sånger som förändrar världen och tror på den drömmen fullt ut samt att Gud kan använda henne genom sången. Hon träffade nya människor och blev också delaktig i andra projekt. Till exempel i en grupp som hjälper folk i nöd. Medina berättar om en kvinna med tre barn som förlorade sin man, han dog i Covid-19. När hon kom hem till kvinnan var hon livrädd och visste inte hur familjen skulle klara sig. Genom projektet via kyrkan går Medina med team och delar ut mat och mediciner till henne och andra i liknande situation. De får kontakt med människor ute på gatorna. Församlingen har folk som jobbar med utåtriktat arbete genom direktkontakt med de som behöver hjälp. De är väldigt försiktiga med att använda sig av social media. När de skapat kontakten, bjuder de in människorna till kyrkan. 

”Det är inte alltid enkelt att prata om Gud med männi­skor jag möter, eftersom vi bor i ett muslimskt land och ofta säger de att de redan har en Gud och behöver ingenting annat. Men jag fortsätter att bygga relationer med dem och vittnar utifrån mitt eget liv. Vi jobbar så att vi ger dem mat och delar våra egna liv och vittnesbörd med människor i nöd. Vi gör det alltid en och en. Människor öppnar upp sig på ett helt annat sätt när jag får sitta ner med dem ensam och då händer det att de berättar om sin osäkerhet kring vem deras Gud är och att de inte vet vad de egentligen tror på. Då delar jag min historia och berättar om hur Gud förändrade mitt liv”, säger Medina. 

Genom detta projekt hjälper Medina och hennes församling fem familjer och besöker dem i deras hem varje vecka. Utöver det är hon också med i ett team som lärjungatränar ungdomar och är ytterligare delaktig i arbetet med 60–70 personer i kyrkan inom olika projekt. Allt detta i en församling som inte får existera i landet. Många gånger har de försökt att få tillstånd att registrera kyrkan, men alltid fått avslag. Det skapar naturligtvis rädsla, eftersom verksamheten betraktas som olaglig. Medina berättar: 

”Vi vet inte vem som ser oss. Varje gång någon kommer till kyrkan av eget initiativ och vi inte vet vem personen är, måste vi ändra vårt sätt att prata och göra om hela miljön i församlingen. Då låtsas vi som att det är ett vanligt företag, eftersom vi inte får ha en kyrka här. Därför tar vi alltid första steget och når ut till människor en och en, skaffar oss vänner och bjuder in dem till gemenskapen. Sedan pratar dem om oss till sina vänner och bjuder in dem. På det sättet växer församlingen.”

Medina leder också hemgrupper för tjejer och de har grupper i fem olika hem. Ofta samlas femton personer i dessa grupper och det är valfritt att gå till vilken grupp som helst. De pratar om tjejproblem, familj, killar och så vidare. Grupperna är öppna och nya människor är alltid välkomna, ofta tar de också med sig sina vänner. Medina berättar med glädje att kulturen i landet är väldigt gästvänlig och många älskar att ta emot gäster och samlas med olika människor för att dricka te ihop och prata om allt möjligt. På grund av att kulturen är sådan, har de alltid mycket folk i hemgrupperna och naturligtvis alltid mycket mat, te och kaffe på bordet. De samlas varje vecka med tjejerna och en gång i månaden träffas man i grupper som blandar tjejer och killar. Mötena är aldrig på en och samma dag, utan de byter dagar varje gång för att säkerhetspolisen inte ska veta var och när de möts. 

I slutet av 2020 blev de första personerna döpta i församlingen, fyra unga människor gav sitt liv till Jesus. När Medina berättar om dopen, lyser hon upp och strålar av glädje och betonar att det var det coolaste som hänt i deras kyrka. Hon berättar: 

”Vi döpte dem i en simbassäng och vattnet var jättekallt! De stod i det kalla vattnet och när första tjejen sa: ’Jag har bestämt mig för att följa Jesus!’, började vi alla gråta och i den stunden förstod vi på riktigt vad som håller på att hända. Fyra personer hade på allvar bestämt att ge sina liv till Jesus och atmosfären ändrades på en sekund. Det var på riktigt! Nu har dessa personer lärjungar som de är mentorer för och de tjänar i församlingen. Vår pastor sa efteråt att det doptillfället var det starkaste som de har varit med om och vi insåg att hela atmosfären kan verkligen ändras så snabbt.”

Medina avslutar med att tacka för allt det stöd som de får från Ljus i Öster och betonar att de verkligen tror på den kristna församlingen i Centralasien. ”Vi ber för er och är tacksamma för att ni ber för oss”, säger hon. Ljus i Öster stöttar, förutom Medinas team, också församlingens team i två grannländer. Det innebär att vi stöder deras evangeliska arbete med lokala missionärer i tre centralasiatiska länder. Medina säger att deras vision är att starta församlingar i alla länder i Centralasien.