Fängelsechefen och fången
Det dröjde inte länge förrän namnet Jesus fanns på alla läppar i en ny cell. Vad hände egentligen i fängelset? Fången och fängelsechefen – Här får du bådas versioner.
Fängelsechefens version
Någonting hade hänt med fångarna i cell 103 som fick blodet att koka. Alla fångar i cellen hade under en kort tid gått från att vara farliga brottslingar till Jesus-följare. Totalt förvandlade. Och allt började med den där pastorn. Han som är ledare för ett av de största nätverken av kristna i Kina, med flera miljoner i sin församlingsrörelse. Han som arresterats och placerats i fängelsecellen. Han som fortsatt göra det som fick honom att hamna i cellen från första början. Jag slår näven i bordet.
– Flytta pastorn till en annan cell! Nu!
Vakterna smäller upp dörren till cellen och drar med sig pastorn ut ur rummet. Jag går före genom de långa korridorerna. Förbi cell efter cell, upp för en metalltrappa och genom flera dörrar, tills vi kommit en bra bit bort från den tidigare cellen.
Jag stannar och visar med en handgest att det är här som pastorn ska in. Vi får ögonkontakt när jag vänder mig om. Jag tål honom inte. Det känns som ögonen börjar brinna. Innan jag vänder mig bort höjer jag rösten så att det ska gå in den här gången: Det får inte hända igen! Jag hör hur dörren smäller igen bakom mig.
Men det dröjde inte länge förrän namnet Jesus fanns på allas läppar i en ny cell i fängelset. Fånge efter fånge gav sina liv till Jesus efter att ha lyssnat till pastorns ord, och till slut var alla fångar i nästa cell också kristna. Det blixtrar till på insidan när jag hör vad som hänt.
– HUR VÅGAR HAN?! Jag hör hur mina egna ord studsar i korridoren. – DÖDA HONOM! Min röst sliter till i stämbanden.
Pastorn flyttas till en ny cell, på min begäran. Detta kommer bli hans sista. Jag uppmanar fångarna runtom att misshandla honom, att slå tills det inte fanns något kvar. Men det räcker inte. Jag vill inte bara statuera ett exempel, han ska förnedras.
– Sen ska ni uträtta era behov på honom… hör jag mig själv säga när jag går igen.
I min frånvaro blir stämningen allt mer hätsk bland fångarna. Pastorn slås ner på marken. Huden spricker och blodet väller ut på stengolvet. Fångarna sparkar. Huvudet, magen. Det pågår länge. Snart är inte pastorn igenkännlig. Snart stannar hjärtat och pastorn ligger där död på cellgolvet.
Fångarna släpar in pastorn på en toalett, och en av männen gör sig redo för nästa fas: Förnedringen. Men innan han hinner knäppa upp knapparna bryter plötsligt ett ljus fram i mörkret. En kraftig ljusstråle kommer ner från taket, rakt ner över Josuas kropp. Fångarna stapplar till. Skymmer sina ögon. En av dem tar tag i väggen och ser upp mot taket. Var kommer ljuset ifrån? Det finns inget fönster. Det finns ingen spricka. I det mörka rummet finns ingenting som kan släppa igenom ljus överhuvudtaget.
För att fortsätta med det de tänkt göra så försöker fångarna dra ut pastorn ur ljusstrålen. Det är då det blir skrämmande på riktigt. Strålen följer med. I ren desperation släpar de pastorn tillbaka till cellen och lägger honom i hans säng. Men ljusstrålen följer med, den är som fastlimmad vid kroppen.
Känslorna hos medfångarna snurrar. Någonting pressar mot muren på insidan. De vet inte vad de ska säga, göra… Frågan gnager, vad är det som gör det här möjligt? Sedan ser de hur pastorn börjar röra på sig. Vad är det som händer? Vad gör skenet med kroppen?
Pastorn vaknar till. Han verkar inte längre vara skadad, och pastorns blick utstrålar förvåning. Fångarna runtom däremot fylls av förundran. En av dem utbrister högt: Berätta om din Gud! Berätta! Och de andra fångarna fyller i och nickar. Pastorn sätter sig upp och börjar berätta.
Information om händelsen når mig ganska snart efter det inträffat. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag kan inte sätta ord på vad som rör runt på insidan. Snart sprids ryktet i fängelset. Jag hör det pratas om den där ljusstrålen och den där Guden, om att det kan hela den som är sjuk. Det fungerar tydligen. ag vill inte erkänna det för mig själv, men incidenten har skrämt mig. Jag låter pastorn vara. Men pastorns Gud lämnar inte mig ifred. Tankarna om händelsen säger gång på gång att det är något speciellt med pastorn. Med pastorns Gud.
Jag nås av en annan nyhet. Ett slagsmål som utbrutit i fängelset har lett till att en annan fånge dött. En viktig fånge. En fånge som absolut inte får dö, har dött under min översyn. Det här är för mycket. Jag orkar inte. Orkar inte tänka på konsekvenserna. Jag känner uppgivenheten välla över mig.
Död, någonting som inte går att göra ogjort. Eller? Jag börjar tänka på pastorns Gud. Guden som är mäktigare än döden. Och innan jag hinner förstå vad som händer har jag kallat in pastorn på mitt kontor. Jag står framför honom och uppmanar honom att be till sin Gud, för den döde mannen.
– Gå först ner på dina knän och bekänn dina synder, så ska jag hjälpa dig sedan!
Pastorns röst går rakt in. Benen viker sig. Murarna faller. Nere på knä framför honom tar jag emot Jesus som min Herre och frälsare. Efter en stund går pastorn iväg för att be för fången som dött i slagsmålet, och Gud hör bön och väcker mannen till liv igen.
En liten tid efter att mitt liv förvandlats för alltid, möter jag en av Ljus i Östers hemliga missionärer och berättar mitt vittnesbörd. Missionären som är nära vän med pastorn blir alldeles chockad – varför har min vän inte berättat om det här?
Fångens version
Jag vaknar upp i sängen och känner mig starkare än någonsin förut. Runt om mig står de som jag just börjat dela cell med. Likbleka och stumma, deras stora ögon fästa på mig.
Jag minns inte hur jag hamnade i sängen, men kroppen känns förnyad på något sätt. Ansiktsuttrycken runt om mig övergår i förundran. Några av dem har blod på sina kläder, och det har jag med. Något märkvärdigt måste ha hänt.
– Berätta om din Gud… Berätta! utbrister en av fångarna plötsligt. Och de andra nickar instämmande. Här har Gud gjort förarbetet, tänker jag. Den öppning Han har skapat tänker jag ta vara på. Jag sätter mig upp och börjar berätta och Gud ger mig orden att säga.
Ryktet om vad som hänt går i fängelset och snart har även jag fått höra om misshandeln och hur Guds ljus strålade fram i mörkret. Jag tackar Gud som stått vid min sida i det brinnande mörkret och beskyddat mig från smärta. Nu är allt fler fångar nyfikna på Jesus. En person la sig nyligen i min säng och blev helad. Och fängelsechefen har inte varit på mig något mer. Han som, sedan jag hamnade i fängelset, varit rasande på mig. Han som velat tysta mig. Han som, när alla i cellen blivit frälsta, kastat in mig i en ny cell med helt nya människor att berätta om Jesus för.
Plötsligt står någon i dörröppningen. Jag blir ledd genom korridorerna, förbi dörr efter dörr och in i ett kontor. Fängelsechefen står bakom sitt skrivbord. Han ser desperat ut. Han berättar om fången som blivit ihjälslagen, om konsekvenserna han väntar. Men jag ser att det är någonting nytt över hans blick.
– Kan du be till din Gud för mannen, uppmanar han.
Självklart, tänker jag. Men jag känner att det är någonting Gud vill göra först. Jag öppnar min mun, men det är Han som talar. Han säger åt fängelsechefen att gå ner på sina knän och bekänna sina synder, och efter det ska Han hjälpa honom. Chefen faller ner på sina knän och börjar bekänna, och där vid mina fötter tar den hatfyllda mannen som dödat mig, emot Jesus som sin frälsare. När jag lite senare lägger mina händer på den döde mannen och säger åt honom att stå upp i Jesu namn, blir mannen genast levande igen.
Jag tänker tillbaka på resan som jag gjorde till Mosul när IS härjade som värst i Irak. Vi var där för att dela ut filtar, mat och tält till behövande men jag kände att något ytterligare behövde göras. Frågan föddes: ”Vad gör vi för att nå IS med evangeliet? Tänk om det finns en Paulus ibland dem, en som idag förföljer kristna men imorgon kanske är en evangelist? Det borde inte fällas bomber över dem, utan biblar!” Så blev det, vi släppte små digitala biblar i IS-kontrollerat område med hjälp av drönare, och resultatet vet bara Gud. Kanske har någon mer, likt fängelsechefen, fått byta förföljelse till evangelisation. Jesus är inte rädd för att nå dem som verkar vara längst ifrån.
Efter ett tag får jag återvända hem till församlingen igen. Bland människor i alla åldrar som vill följa Jesus står han där, fängelsechefen, numera en del av min församling.
– Varför har jag inte fått höra om allt som hände i fängelset? frågar en av mina nära vänner, en Ljus i Öster-partner, som är på besök. Jag tittar på honom oförstående, vi kan ju inte leva i det som Gud gjort i det förflutna – vi måste blicka framåt, tänker jag innan jag svarar:
– Men det var ju flera veckor sen…
Av säkerhetsskäl har detaljer ändrats och namn uteslutits. Händelsen återges här i en mer berättande form.