En stund i arkivet

På Riksarkivet i Täby finns Ljus i Östers historia bevarad på 50 hyllmeter. Vi åkte dit och fick en inblick i missionsarbetet.

En solig morgon i slutet av november, när det var de första dagarna av snö, åkte vi till Riksarkivet för att ta del av en bit av Ljus i Östers (Slaviska missionens) historia. Vi fick börja med en runda i arkivet med en i personalen. Ljus i Östers arkiv sträcker sig tillbaka till 1903 och därför fick vi gå till hyllorna längst in i magasin nummer ett för att se på de äldsta dokumenten. Sedan fick vi ta del av utvalt material. Det första vi öppnade var en låda märkt med ”Grundarens portfölj”. Nyfikenheten var stor, eftersom vi inte kunde förstå hur en hel portfölj får plats i en liten smal låda som är tänkt för dokument. Det måste vara felmärkt, tänkte vi. Men, när vi öppnade lådan såg vi en enkel liten svart väska med brunt handtag som rymde en Bibel och ett rött anteckningsblock – tillhörande Nils Fredrik Höijer.

Därefter bläddrade jag bland korrespondensen med Ljus i Östers missionärer i Estland och Tyskland på 30- och 40-talen. Det är någonting märkligt över att sitta i ett arkiv och ta del av historiska markörer. När jag gick igenom breven och vykorten mellan Sverige och Estland noterade jag hur frimärkena såg ut. Under 30-talet var frimärkena med Estlands motiv, hade ofta texten Republiken Estland och naturligtvis på estniska. Under 40-talet blev de sovjetiska, med text på ryska och märkta med Sovjetunionen. Frimärkena ändrades från att kosta 2 eller 10 cent till 30 kopek. Naturligtvis märktes tidens gång också i brevens innehåll.

Läs några (översatta) utdrag från ett långt brev som missionären Olga Vogel i Narva, Estland, skrev i februari 1934:

”Nu vill jag berätta om nya intryck från våra möten. Det stannar så många kvar på våra bönemöten, några bedja för första gången, och det är så glädjande. I dag var det en kär gammal man, som sade, att han nu äntligen ville lämna sig åt Herren. För tre dagar sedan hade en son till honom drunknat, och nu kände han, att han ej längre kunde kämpa mot Gud, som talade så kraftigt till honom. Hjärtegripande var hans bön och syndabekännelse. Måtte han komma igenom till full förlåtelse och frid med Gud. Vi se ofta här, huru Gud genom hårda slag, krossar och mjukar upp hjärtana. […]

Jag skäms ögonen ur mig, vad skall ni tänka om fru Vogel, som hållit på en hel vecka med att skriva ett brev. I måndags måste min man och jag helt oförmodat resa bort, först en timmes järnvägsresa och sedan 7 kilometer efter häst. Det skulle nämligen där borta i byn bli möte för kvinnor, vilket vår kära Berta tagit hand om. Hon insjuknade dock helt plötsligt i förkylning och kunde knappt hålla sig uppe, och då måste vi ingripa. Så blev mitt brev åter liggande.

Vi hade gjort oss i ordning att gå till stationen och hade en timme på oss, då det ringde på dörren, och en ung fru kom in, häftigt upprörd och skakande av gråt. Hon omtalade, att Gud sagt henne, att hon genast måste gå till oss och överlämna sig åt Frälsaren. Hon hade i går på vårt möte hört, huru Jona drog sig undan från Gud, så hade även hon gjort under hela sitt liv, men nu stod hon ej ut längre. ”

Olgas man, Rudolf Vogel, fick stöd från Slaviska missionen för att arbeta i Baltikum. Han var resepredikant och hade också med sig Biblar vid sina besök runt om i landet. Även hans syster Berta var anställd och hon jobbade med bland annat söndagsskolor. Under kriget blev det till slut omöjligt för familjen att stanna kvar i Estland eftersom Vogel härstammade från Tyskland, och de tvingades flytta till Berlin. Rudolf skriver därifrån, 1944:

”Vi leva i en tid, då hela världen är så upprörd och man icke vet, vilka förändringar morgondagen kan ha med sig. Då vill jag idag sända dig ett meddelande, och detta än mer eftersom jag icke har skrivit på länge – tag inte illa upp detta. Gud har ända till denna dag bevarat oss här i vårt hem i Berlin, barnen äro också friska och krya.”

1949 blev han dock arresterad av ryska soldater och ingen hörde något från honom sedan dess. Olga och barnen blev kvar i Tyskland och även Berta som fortsatte med mission och hjälpte till i flyktingläger.

Även idag kan vi säga att världen är upprörd. Ljus i Öster fortsätter att stötta missionsarbetet i länder där mänskliga rättigheter kränks, där kristna förföljs och där det är krig. Låt oss bära alla de lokala hjältarna i bön. De är Guds händer och fötter på fälten.

Vill du ge en gåva? Swisha till 900 36 25 eller ge via bankgiro 900-3625. Märk med ”Lokala hjältar”