En katastrof som är värre än klimatkrisen

”Vi kommer inte låta er komma undan med det här. Här och nu drar vi linjen.” De skarpa orden kommer från en desperat och arg sextonåring och uttalas under FN:s klimattoppmöte i New York i september i år. Greta Thunberg lämnar definitivt ingen oberörd. Oavsett om man håller med henne eller inte, kräver hennes insatser att man tar ställning inför den klimatkris som många forskare världen över har varnat för under flera år. Nu kräver den unga generationen att den vuxna världen tar sitt ansvar. Det är inte rätt att man lever för sig själv, utan att tänka på kommande generationer. När jag lyssnar på Greta dras mina tankar omedvetet bort till en annan kris som är mycket värre än klimatkrisen.Utan att förringa den kris som berör vår planet i form av stora förändringar i klimatet, är den faktiskt ingenting mot krisen att människor aldrig får möjlighet att höra evangeliet. Fortfarande är det 7000 folkgrupper som klassas som onådda – för att de saknar tillgång till evangeliet.

Detta år kommer trettio miljoner människor att dö utan att kunna ge sitt gensvar till att följa Jesus eller till att förkasta honom.

De kommer inte ens att ha hört talas om honom. Ingen berättar för dem. Tänk om det är så att vi som kristna har ett ansvar för dessa människor. Tänk om det är så att evangeliets natur, som en gåva som ingen förtjänar, också kräver ett gensvar i form av att ge det vidare. ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva”, manar Bibeln. (Matt 10:8) När den tanken ockuperar mitt sinne är det inte längre Greta som står framför mig. Istället är det de onådda folken som desperat ropar till oss kristna: ”Vi kommer inte låta er komma undan med det här.” Skillnaden är att det gäller evigheten.

Medan Greta håller sitt anförande i New York befinner jag mig på resa i Kina. Gång på gång möter jag kristna ledare som uttrycker att de just nu förbereder sig för tuffare tider i sitt land. Under de senaste två-tre åren har förföljelsen mot de kristna tilltagit. Oregist- rerade kyrkor stängs ner. Barn och ungdomar portas från de statligt godkända gudstjänsterna. Pastorer tas in till förhör och kristna registreras. Samtidigt pågår en enorm propagandaapparat runt omkring i landet som vill ge sken av att de som tänker annorlunda tillhör en maffia som behöver polisanmälas. Kina likriktas. Återigen känner man vingslagen av kulturrevolutionens dagar. I ett av mina samtal med en pastor för den registrerade Tre-självkyrkan säger han plötsligt:

”Jag uppmanar mina medlemmar att ge tionde medan de kan. För det kan komma en tid då det inte längre är möjligt.” Orden påminner mig om Jesu ord i Johannesevangeliet kapitel nio och vers fyra: ”Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer då ingen kan arbeta.” Innebörden är tydlig. Det är idag vi kan göra skillnad. Morgondagen vet vi inget om.

Kinas kristna känner ett ansvar för sitt land innan det blir helt stängt. Medan det är dag vill de verka. Hur mycket mer bör inte vi i den fria världen ta ansvar för den kris som berör de onådda folken? Missionsbefallningen kräver ett gensvar ifrån oss alla. Antingen går vi. Eller så sänder vi – i form av att be och ge. Eller så är vi olydiga. Låt oss tillsam- mans ta ansvar för den katastrof som är mycket värre än klimatkrisen.