En bibelsmugglares berättelse
Vi har träffat Håkan och Annlis Nitovuori, som bor i Kvevlax i Finland. Håkan, 77 år, berättar om Ljus i Öster och Bibelsmuggling.
Håkan blev frälst som 15-åring och har jobbat som pastor i många år. Han minns sitt första besök i Tallinn 1966, då Estland var ockuperat av Sovjetunionen och fick veta att kristna ledare förföljdes. Då fick han en kallelse och insåg att det fanns ett behov; de hade inte Biblar och hade inte rätt att samlas. Han ville hitta en väg till att smuggla in Biblar från Helsingfors till Tallinn. Han gjorde dessa resor ofta på egen hand och Biblarna kom från Ljus i Öster.
Hur smugglade du Biblar?
Båten körde varannan dag. Jag hade Biblarna i hytten där jag också övernattade. Jag tog med mig dessa i omgångar och ingen kollade när jag gick ut och in. Jag fäste massor av Biblar på kroppen och hade en ytterrock på mig, jag var mager så jag kunde ha med mig många böcker. Det var ganska enkelt. Jag gav dessa till en kontakt på plats och han tog dem vidare där de behövdes.
En kontakt i Tallinn var en frimodig est med finsk bakgrund. Han hade levt under jorden och tog risken att ta emot Biblarna i sitt hem som han sedan delade ut till andra kurirer som tog dessa vidare. Genom Tallinn kunde de också föra Biblarna vidare till andra sovjetländer, Tallinn var ändå som ett fönster mot väst. Men det var full bevakning med strålkastare som svepte över himlen på stränder och hamnar. Estniska medborgare fick inte alls röra sig vid kusten. Alla ester som hade haft bostäder nära stränder var tvungna att flytta längre in, då all kust var under militärbevakning.
Biblarna var från Ljus i Öster, de flesta var Nya Testamenten med plastpärmar. Ibland hade jag med mig sällskap och kunde ta med mer leveranser, men ofta var jag ensam på dessa resor. Jag hörde om andra kurirer som blivit arresterade och fick sin bild publicerad i tidningen med målet att få dem att skämmas för sina handlingar. Jag har också träffat några som fastnat i tullen och som blivit utskämda offentligt. En gång var jag på samma båt som en man som blivit fast innan och tullen kände igen honom. Då tog de in oss alla för kroppsvisitation. De tog av oss allt. Vi satt där länge och de sa att vi får fortsätta men inte han som blivit fast innan, trots att han hade visum.
Officiellt hade Sovjetunionen religionsfrihet men det kan snarare klassas som frihet från religion. Bibeln var inte officiellt en förbjuden bok men i praktiken var det ändå förbjudet. Jag tänkte att den stora ateistiska nationen är rädd för något som de kallar för sagobok. Tänk vilken makt Bibeln har!
Ljus i Öster var så värdefull för mig och för andra i Finland för att i Finland talade man inte öppet om förföljelse av kristna i sovjetländerna, det var för känsligt även i kyrkor under sovjettiden. Ljus i Öster var som ett andningshål och informationen vi fick var viktig för oss. Den kunde vi inte få någon annanstans.