Deras pappa mördades för sin tro
På ett av de hippare kaféerna i staden berättar syskonen om tro, församling och övertygelse. Det kallblodiga mordet på deras pappa, har inte stoppat dem från att leva för Jesus.
Bara några år efter att Artur hade tagit emot Jesus valde han att starta en församling med en stark social prägel i en muslimsk region. Men priset var högt. Han och hans familj fick tidigt möta förföljelse och levde under ständigt hot. Och för nästan exakt åtta år sedan mördades pastorn och församlingsledaren Artur, i den ryska delprovinsen Dagestan.
Vad händer med en församling, familj och de troende i regionen, när någon mittibland dem blir kallblodigt mördad? Även om de minoriteter och kristna som lever i detta område alla har sett och mött förföljelse, kom det som en chock när Artur blev mördad.
På ett av de hippare kaféerna i staden sitter vi, jag och det unga syskonparet, Arturs barn. På utsidan skulle jag aldrig kunna se eller uppfatta att dessa ungdomar, tillsammans med sin familj, levt under hot och förtryck stora delar av sin uppväxt. Man kan inte ta in det, när de berättar att de såg sin egen pappa mördas genom ett skott till huvudet i sin bil.
I samtalet med Kristian och hans några år yngre syster Mariana är det, trots allt som hänt, inte förföljelsen som tar mest fokus. Istället öppnar de mina ögon mer och mer för kraften i tro och hur viktigt livet med Jesus verkligen är.
De berättar att deras pappa alltid skyddat dem och även i många fall stått upp för förtryckarna, med förklaringen att de genom att sakna en relation till Jesus omöjligt kan förstå eller agera bättre.
Att förlora sin pappa påverkade familjen på alla områden i livet. Inte bara fysiskt och ekonomiskt utan också i det egna troslivet. Några av familjemedlemmarna har inte återhämtat sig än, och sorgen och skulden har lags på Gud. Det är förståeligt att det kan bli så och självklart finns det fortfarande dagar då de inre såren är starkare än tron de bär på, berättar Kristian.
Även om händelsen i stor utsträckning påverkat Kristian och Marianas tro, och gjort att de själva tänker både en och två gånger på hur de som troende agerar, så är de mer övertygade än någonsin om att livet med Jesus har ett pris, och att det är värt det. De vill följa samma Jesus som deras pappa gav sitt liv för.
Deras pappa var en trons far för många och även för Kristian och Mariana under deras uppväxt. Att inte ha någon att luta sig mot, som kan stå stadig när man möts av hot, våld och förtryck är jobbigt. Men idag är de båda mer stabila i sin egen tro.
De berättar om det enorma stöd som de fått från församlingen och de kristna i området. Men också om hur deras muslimska vänner utryckt sin sorg och skam över att man agerar på detta sätt.
Samtalen om händelsen och pastor Artur är fortfarande högaktuella efter alla dessa år. Man pratar ofta om det i husförsamlingarna och smågrupperna. Artur har fått bli en påminnelse om hur viktigt det är att leva med Jesus i vardagen. Även om mordet på deras far, som ägde rum just utanför kyrkan, stoppade upp evangelisationen i området för en tid, så samlade händelsen de troende och drog dem närmare varandra. Numera är de åter aktiverade i sin kallelse att vara ljus för sin omgivning. Det finns faktiskt fler kristna här nu än vad som någonsin tidigare dokumenterats.
Mariana berättar att hon var ung när hennes pappa mördades och därför inte fått med sig lika många minnen som hennes äldre syskon. Nu, många år senare, har hon fått förstå ännu mer om allt det otroliga som hennes pappa gjort för Gud under sin livstid. Hon berättar också att sedan hennes pappa gått bort har ledare och pastorer som stått nära hennes pappa kunnat ge henne råd som hennes far gett dem. På så sätt lever hjärtslaget av hennes pappa kvar än idag och fortsätter påverka människor.
Effekterna av förföljelse visar sig vara bitterljuva för de som står nära. Ärren kommer alltid finnas där, saknaden. Men i kontrast till förövarnas mål att slå sönder den kristna församlingen så verkar händelserna snarare ha ökat målmedvetenheten och ambitionerna bland de kristna att slutföra missionsbefallningen. För mig visar det på ett enormt mod och målmedvetenhet. Och även om jag aldrig skulle önska någon att få utstå denna typ av förföljelse, skulle måttet av tro och övertygelse verkligen behövas för att fler människor världen över skulle hitta hem.