Den underjordiska ungdomspastorn
Bönepromenader och timmar av körande. Ungdomspastorn och hans team går den extra milen för nästa generation. Följ med dem genom poliskontrollerna till en underjordisk ungdomssamling i Kaukasien. En plats som ständigt byter adress.
En ljusstråle på väg genom bilen bländar passagerarna, när poliserna närmar sig. De yngre ungdomarna pressar sig ner på golvet i baksätet. Det händer så ofta ändå vet man aldrig var det kommer sluta. Kanske kommer de att fråga varför de är så många i bilen, eller vart de är på väg. Varför ungdomar från olika samhällsklasser sitter i knä på varandra. Kanske kommer någon av ungdomarna säga fel sak. Kanske kommer de misstänka att de är kristna.
Rutan vevas ner. Några frågor mumlas. Det hela går fort. Rutan vevas upp igen. Den ena polisen vänder sig bort och viftar med högra armen att de kan köra vidare. Och lika fort släpper den tryckta stämningen. Nästa gång bilen bromsar in, öppnas bildörren för att släppa in en till tonåring i den redan proppfulla bilen.
Mycket tid av ungdomssamlingarna i den underjordiska kaukasiska kyrkan sker i bilar som är på väg till kvällens samlingsplats. En plats som ständigt byter adress. Det är ett ganska stort projekt att samla tonåringar i området. Ingen kan ta sig till platsen de ska mötas på egen hand, och föräldrar och familjer är alltid oroliga att något ska hända med deras barn.
Samtidigt som bilarna rullar mot lägenheten, har Luka och en av de andra ungdomsledarna börjat förbereda för kvällen. De kokar te och lägger fram lite kakor på några fat. Ikväll ska de bara hänga och umgås, och be såklart. De har även skramlat ihop lite olika brädspel.
En kaukasisk ungdomsgrupp består till stor del av tjejer. – Det finns flera anledningar till detta, berättar Luka, som just blivit anställd som ungdomspastor. Trycket på pojkarna i den muslimska kulturen är hårdare.
Hoten är större och det mentala och fysiska våldet mer påtagligt. Skammen för en familj är också större när en son vänder Allah ryggen än om en dotter gör det. Men sen skrattar Luka till och berättar att killarna också är lite fegare och följer grupptrycket mer än tjejer. Så är det bara.
Så är första bilen på plats utanför lägenhetshuset där den underjordiska ungdomsgruppen ska mötas, och in i lägenheten bokstavligen dräller det första gänget in. Hallen fylls av skor och den mycket bekanta doft som några tonåringars skor för med sig, oavsett vilken världsdel man är i.
Medan några börjar prata och skratta sätter sig en annan i soffan med sin mobil. Luka försöker hinna prata med alla. Han sätter sig vid killen med mobilen och börjar småprata, de har båda blåa jeans med trendigt slitna hål över knäna. De pratar om lite allt möjligt, om senaste Champions League-matchen och om Juventus otroliga insats. Plötsligt slås dörren upp och nästa hop av ungdomar ramlar in i hallen.
Det är drop-in under kvällen, vissa åker i ett par timmar för att ta sig dit. Ibland är det både tre och fyra stopp, för att plocka upp ungdomar eller samtala med poliser i kontroller, innan man kommer fram. Vissa ungdomar kan inte komma till samlingarna, det är helt enkelt för farligt, men Luka försöker alltid hitta ett sätt att möta dem. Det blir en hel del inofficiella möten där Luka möter upp ungdomar vid busshållplatser, på caféer och i trappuppgångar. Luka berättar att vid en ungdomssamling för en tid sedan kunde bara fyra ungdomar komma. Men den kvällen blev två av dem andedöpta och några dagar senare ringde en av dem och berättade att han börjat prata ett konstigt språk.
Mitt i de kaukasiska bergen i denna till synes lilla ungdomsgrupp gör Gud stora saker. För en tid sedan var det en kille i gruppen som berättade för sin klasskompis att han trodde på Jesus. Den kvällen fick han och hans klasskamrat be tillsammans och kompisen blev frälst. Sedan dess har han kunnat följa med två gånger till ungdomssamlingarna där han fått bygga vidare och möta andra troende. Men i samma grupp finns killar och tjejer som aldrig fått eller kunnat dela med sig av sin tro till vare sig kompisar i skolan eller delar av sin egen familj. De lever som kristna helt i det fördolda. För en del av dem är oron och rädslan stor.
Lukas uppgift är att bygga relationer och han jobbar hela tiden med att inkludera fler i teamet av ungdomsledare som är med och samlar och leder tonåringarna. Som ung och troende behöver man vägledning och relationer för att tron ska växa, speciellt i ett samhälle där dragningskraften till islam är så stark.
Att vara ledare är också riskfyllt. Det enda Luka och de övriga ungdomsledarna har att förlita sig till är Guds ledning. Ibland finns det inget annat man kan göra än att be. Luka berättar hur de ofta går ut på bönepromenader. De uppmuntrar också sina ungdomar att be när de är ute på stan, och sända upp tankar och böner till himlen. Det är dessa ungdomars starkaste vapen.
För den underjordiske ungdomspastorn är det inte bara de vanliga problemen i en tonårings liv som ska tacklas. I samtalen behöver de prata om de djupa existentiella frågor som snurrar. Om varför Gud satt just dem i denna svåra värld. Om hotet och våldet de möter som troende i vardagen, i sina familjer och på skolan. Om förföljelse, trakasserier och poliskontroller.
Både en och två gånger under en ungdomssamling kan man behöva återvända till frågan om det är värt det. Ja tron alltså.
Men så hör man skratten spridas i rummet. Ungdomarnas barnsliga tro och härliga möjlighet att leva i nuet ställer oron utanför dörren. Man blir återigen påmind om hur viktigt det är med de troendes gemenskap, att få samlas såhär. Att ungdomarna har en plats där de får andas ut. En plats där de inte behöver vara en på miljonen, utan kan prata om Jesus, bibeln och bönerna. En plats där Guds Ande får verka mittibland dem.
Så var till sist alla samlade. Ja, alla som kunde komma just denna kväll. Luka öppnar sin slitna bibel och läser om hur Gud älskade världen så mycket att han sände sin son till den. Och innan det är dags för de första att hoppa in i bilen igen för att påbörja sin långa resa hem ber de för varandra. De ber för sina skolor och familjer, de ber för sitt land och för de städer de bor i. De ber om frihet och frimodighet att, trots alla hot, få vara ljus och dela med sig av vad de funnit till sina vänner och familjer.
Genom Luka och de andra ledarnas överlåtelse och mod får vi se en ny generation av troende växa sig starka i Kaukasien. De må va unga, men deras modiga hjärtan och hängivenhet att leva ut den kallelse Gud har gett dem kan ingen stoppa. Gud är med dem och visar sin trofasthet genom beskydd och mirakel. Men de behöver våra böner och vårt stöd för att kunna fortsätta.