Batyr skulle hängas offentligt

– Vi kommer att hänga er offentligt på torget! Ni har brutit mot våra sharialagar genom att sprida biblar och kristen litteratur tillsammans med hjälpsändningen.  

Det var beskedet Batyr Nurov och hans fyra vänner fick sedan de arresterats i Afghanistan där de delat ut både humanitär hjälp och biblar i turkmenska byar.

Batyr Nurov växte upp i Turkmenistan då det fortfarande hörde till Sovjetunionen. När det stora kommunistiska landet kollapsade blev Turkmenistan en av de nya muslimska staterna i Centralasien med omkring fem miljoner invånare. 85 procent av landet är öken, men det finns stora naturtillgångar i form av olja och naturgas.

– Ni har säkert läst om Emil i Lönneberga. Jag var dubbelt värre under min uppväxt, berättar Batyr.

– I den kommunistiska skolan fick vi lära oss att Gud inte fanns, men hela vår kultur var muslimsk. Vi blev på sätt och vis hjärntvättade från två håll och min generation var därför helt ointresserad av både religion och kommunism. Efter Sovjetunionens fall var ekonomin i botten och jag tyckte inte att livet hade någon mening. Mina vänner och jag var mer intresserade av alkohol, knark och slagsmål.

– När jag var 17 år gammal hörde jag evangeliet om Jesus Kristus för första gången. Men jag trodde att Jesus Kristus var ryssarnas Gud och inget för muslimer.

Det var en sex år äldre vän som berättade för honom om frälsningen genom Jesus Kristus. Han kom från samma lilla ort men hade varit i Moskva och studerat några år. Där hade han blivit kristen.

– Trots att jag var påverkad både av alkohol och marijuana drogs jag till hans veranda där vi satt och diskuterade under kvällar och nätter. Efter att ha pratat med honom fyra kvällar i rad böjde jag knä och välkomnade Jesus in i mitt liv hemma vid sängen.

Batyr var en av de första turkmenerna som blev kristen. Han säger själv att han var nummer sju, men efter honom steg antalet ganska snabbt.

– Jag blev förälskad i Jesus och började berätta om det jag upplevt. Min omgivning såg att jag blivit förvandlad, jag var inte intresserad av att gå ut och festa längre. Jag kunde inte mycket om Bibeln, men jag ville dela med mig av mitt hjärtas glädje, förklarar Batyr.

Det fanns för övrigt inte en bibel på hans modersmål då han blev kristen, men 1994 fick turkmenerna Nya testamentet genom Institutet för Bibelöversättnings försorg. Ganska snart hade flera av hans släktingar också blivit kristna och sakta började en församling växa fram med Batyr som pastor. Ungdomar blev kristna och gick i den Helige Andes kraft ut och berättade om vad de upplevt. När tusentals unga blivit frimodiga kristna blev myndigheterna rädda, och förföljelsen tilltog.

Landets diktator Niasov ville framställa sig själv nästan som en gud. Han reste stora statyer och han skrev en bok, som han sa skulle ersätta både Koranen och Bibeln, som fick namnet Ruhnama. Alla måste studera den. Ska man ta körkort har man 16 lektioner med trafikteori och 32 lektioner om Ruhnama.

– Min mormor arbetade som städerska på ett sjukhus. Var tredje månad kallades hon till förhör om Ruhnama. De som inte klarade förhöret fick sparken.

– Förföljelsen blev värre och värre. I november 2000 blev jag och några medarbetare arresterade. Under två veckor förhördes vi, ofta av kraftigt berusade poliser. Jag fick smaka på Stalins alla terrormetoder, inklusive elchocker. Tack vare internationell uppmärksamhet och press på de turkmenska myndigheterna släpptes vi, men när jag kom hem kände min fru inte igen mig.

– Vi var fyra ledarfamiljer i församlingsrörelsen. Myndigheterna ville att vi skulle framträda på teve och förneka Jesus och säga att vi var köpta av USA. Vi kände att det var för farligt att stanna kvar i landet.

De drabbade familjerna gömde sig i en månads tid. De fick veta att säkerhetspolisen sökte efter dem. En natt flydde de genom öknen till grannlandet Uzbekistan, där de höll sig gömda inomhus under två månader innan de kunde smugglas vidare till Ryssland.

– Vi upplevde många mirakler under vår flykt. Efter tio månader i Sankt Petersburg fick vi status som FN-flyktingar. Helst hade vi velat komma till USA, men de hade tillfälligt sagt stopp för flyktingmottagning efter den 11 september 2001. Vi var ju dessutom från ett muslimskt land. Istället fick vi en möjlighet att komma till Norge och den tog vi.

Det första jobbet i Norge var som fiskare på en räktrålare i Norra Ishavet. Skepparen var kristen, men besättningen bestod av vältatuerade sjöbusar som snart nog kallade Batyr för ”Bin Laden” eftersom han lät håret och skägget växa. Efter sex månaders arbete som ishavsfiskare hade Batyr fått nog. Sedan frun fött deras andra barn slutade han.

– Jag fick hjälp att starta en missionsorganisation och blev människofiskare istället för räkfiskare. Jag har riktat in mig på att nå mina landsmän, både i och utanför Turkmenistan. Om det bor fem miljoner turkmener i landet så bor det minst lika många utanför, framförallt i grannländerna Iran och Afghanistan.

Under nio år predikade Batyr på radio som nådde in i Turkmenistan, men 2008 öppnades möjligheten för honom att också använda satellit-teve-kanalen Kanal Hayat, som bland andra Ljus i Öster och Ibra Media står bakom.

– Ljus i Öster var bland de första som kom till Turkmenistan efter Sovjets fall. Jag lärde känna dem redan då och vi har samarbetat i många projekt, säger Batyr.

– Teve är mycket effektivare än radio, säger han och visar en bild på ett typiskt hyreshus i Turkmenistan. Det sitter stora parabolantenner på varenda balkong. Ute på landet kan folk sälja sin sista ko för att kunna köpa en parabolantenn.

Om Batyr inte kan nå sina landsmän i Turkmenistan med annat än radio och teve så har han försökt söka upp turkmener på andra håll i världen. Han har bland annat varit med och planterat en församling bland turkmener i Turkiet och han har försökt nå turkmenska byar i Afghanistan.

– Vi var där 2006 med humanitär hjälp, men även med bilen full av biblar och kristen litteratur. Vi blev arresterade av talibaner som hotade oss med offentlig hängning på torget.

– Det var en förfärlig upplevelse, inte minst när en ansvarig från FN besökte oss och sa: ”Vi har uttömt alla våra kanaler, vi kan inte göra mer”. Då verkade hoppet vara ute, men mitt i natten kom elva soldater i en stridsvagn från den svenska ISAF-styrkan och befriade oss.

– Efter en sådan händelse växer tilltron till Guds makt, säger Batyr som upplevt hur Gud gripit in i hans liv på olika sätt.

Under tiden i Afghanistan drog han på sig hepatit-C, som hotade att lägga honom i en för tidig grav. Hans enda chans var att gå igenom en lång, mycket kraftig cellgiftsbehandling.

– Det var tufft. Jag låg kraftlös i sängen med feber och huvudvärk. Samtidigt som det var jobbigt upplevde jag en enorm Gudsnärvaro i sjukrummet och nu är jag frisk och kan åter spela in teve-program för att nå mina kära landsmän.

Batyr sticker heller inte under stol med att det kan vara jobbigt att ha tvingats fly från sitt hemland och sin släkt.

– Vi kan inte delta i bröllop, begravningar eller andra släkthändelser.

Batyrs släktingar i Turkmenistan får också lida, men de har sagt att han inte ska låta bli att göra det Gud kallat honom till av hänsyn till dem. De husförsamlingar de är med i har givetvis fått besök av myndigheterna och många har också dömts till dryga böter.

På en skola kallades alla de kristna familjernas barn in till lärarrummet. Där ämnade lärarna driva med dem och håna dem för deras kristna tro. De bad barnen sjunga och be som de gör på de kristnas möten. I början skrattade lärarna åt dem, men allt eftersom de frimodigt sjöng sina sånger och bad för sina lärare, för landet och sina byar blev de allt tystare. Till sist sa de: ”Det är OK, ni kan gå nu”.

Batyr och hans fru gör också program om familjen. De samtalar bland annat om kvinnors värde i bibeln och hur man lever i en kristen familj. Det finns inga böcker om familjeliv på turkmenska och med tanke på kvinnans ställning i islam är det fullständigt revolutionerande att säga att Gud älskar kvinnorna lika mycket som männen.

Batyr är som en riktig nordbo. Han är ödmjuk och vill absolut inte framhäva sig själv, varför han närmast motvilligt konstaterar med förundran:

– Tänk vad Gud kan göra när han får ta hand om ens liv. När jag växte upp hade jag inte ens en tanke på att flytta från min lilla bondby, nu reser jag över stora delar av världen och predikar för stora skaror på teven.