Hoppa till innehåll

Andliga varelser på en mänsklig resa

En vandringsryggsäck står på marken framför en vacker utsikt.

Jag tycker om pilgrimstanken. Vi kristna, trons människor, är pilgrimer eller främlingar här på jorden eftersom vi har ett annat hem som Jesus har förberett för oss. Som det står i Hebreerbrevet 11:13-14, bekänner vi oss att vara gäster och främlingar på jorden och på det sättet visar vi att vi söker ett hemland. Här ska vi inte bli för hemmastadda och det är inte meningen att allt ska vara bekvämt.

Vår livsvandring liknar en pilgrimsvandring, den har ett inre och ett yttre mål och vi går tillsammans med Gud. I boken Pilgrimens tidegärd står det: ”Det första namnet på dem som ville följa Jesus var inte ’de kristna’ utan ’de som är på Vägen’.”

Jag har gjort både korta och lite längre pilgrimsvandringar. Friheten att bara gå och andas utomhus i några veckor lockar mig och en längtan att få höra och känna Gud på ett odelat sätt på vägen. Utrustningen på en pilgrimsvandring består dels av det yttre, men också av en inre vandringsutrustning, så som bönen, överlåtenheten och tystnaden. När man väl är på väg kommer man in i långsamhetens rytm och livspulsen får sakta ner ett tag. I långsamheten är det enklare att vara närvarande i nuet. I tystnaden blir Guds röst tydligare.

I Sverige finns många fina leder med pilgrimstanken som grund. Vägen har mycket att lära oss. En längre pilgrimsvandring gjorde jag däremot från Portugal till Spanien, på den berömda Camino de Santiago. Jag gick kustvägen, i två veckor från Porto till Santiago de Compostela och gick totalt över 230 kilometer. Det är en väg som går bredvid Atlanten, i portugisiska och spanska skogar, på landsbygden och byar som doftar paprika och tomat, vid vindruvsodlingar, i små och stora städer, med övernattningar i olika pilgrimshärbärgen. Vandringen innebär vackra vyer, människor i alla åldrar och från olika länder, natur och kultur, men också skavsår på fötterna, ansiktet bränt av solen och en ömmande kropp. Vissa dagar var tröttheten så stor att jag började kamma mitt hår med tandborsten.

När vägen blev en rytmisk lunk, tröttheten oövervinnerlig, och jag var ensam på en grusväg mitt i ett främmande land, fann jag att det är endast Gud jag ropar till för hjälp och stöd. Han visade sig vara trofast varenda kilometer och jag kunde lita på Honom totalt. Jag började vägen tvivlande, eftersom bördor som livet kan komma med kändes för tunga. Men jag erfar att även om jag gick vilse i skogen, kom jag ut till slut och varje kväll hittade jag fram till dagens mål.

Det enkla i livet, när allt man äger och behöver ryms i en ryggsäck och det enda man behöver tänka på är att gå, be, äta, dricka och vila, blev till en stor välsignelse. Och jag hittade ett citat i min pilgrimsvandringbok, som beskriver allting väldigt kärnfullt:

”Vi är i grunden andliga varelser på en mänsklig resa, inte mänskliga varelser på en andlig resa. Livet i sig är en pilgrimsvandring och varje steg en bön.”

På vår livsvandring är Gud på samma sätt oss nära genom olika säsonger, oavsett om vi känner närvaron eller inte. I ljuset av detta är det inte svårt att förstå att en återkommande önskan från de lokala hjältarna på fälten är att vi ska be för dem. Ofta är deras första önskan att vi ska stödja deras kamp i den andliga. När vi står tillsammans i bön, känner de sig mindre ensamma i de hotfulla miljöerna som de ofta lever och arbetar i. Det är från Gud som hoppet och förmågan kommer och det är till Gud de vill sätta all sin förtröstan.

Så, när du ger din gåva, skicka med dina böner också, och när du inte har möjlighet att ge så vet du om att dina böner är till stor välsignelse.

En strand

Det här är en krönika skriven av Ljus i Östers redaktör och skribent Sirle.

Fler artiklar

Från missbruk till att bli Guds tjänare

En stund i arkivet

En minnesvärd årsmöteshelg